Lugnare väggar

Dom här fantastiska rosorna stod en dag på golvet när jag kom hem - och dom var till mig !

Monstren i väggarna har hållt sig rätt lugna sen vi blev två i huset igen. Men vid ett par tillfällen har dom rört på sig och morrat åt mig. Måndag morgon, när jag blev ensam för första gången igen. Direkt så började oron att klumpa ihop sig i bröstet och trots att det inte ens var mörkt ute kunde jag känna hotet inifrån väggarna. Andra gången var det en kväll och jag var ensam för att Anders var ute med leverantörer. Jag kunde riktigt se hur deras sylvassa tänder lyste blå-vita i mörkret och deras långa smala armar sträcktes ut efter mig........ näää, det kunde jag inte, men det var så det kändes.

Jag har ingen aning om vad jag tror skulle kunna hända (jag vet faktiskt att dom inte finns på riktigt) och jag begriper absolut inte varför det känns som det gör.  - Det strider verkligen mot allt sunt förnuft som jag tycker mig ha !

Jag känner inte att jag behöver "prata med någon" men jag ringde ändå till vårdcentralen för att få en kontakt, bara uti fall att.... Läkaren förklarade precis som "psyk-doktorn" att det här defintivt inte var något konstigt utan något helt normalt och jag kunde vända mig till honom om jag kände att jag behövde mer hjälp. Han tipsade vänligt nog också om att det finns bra piller att ta till om det skulle behövas. Tack, skönt att veta, men nej tack. 

Jag fick några mikroskopiskt små ofarliga piller förra gången och jag har provat några. Dom funkar. Förhoppningsvis behövs dom inte , men skulle ångesten och hotet inifrån väggarna dyka upp igen, så har jag verktyg att SLÅ IHJÄL DOM med.

Men nu mår jag helt bra, och jag jobbar på som förr. Tröttare än vanligt och sover gärna 9 timmar plus en timme på dan, men det är inom mina acceptans marginal. Efter en hel dags arbete ute hos kund kommer det en rätt seg dag efteråt, men inte värre än att jag får ta det lite lugnare och "gilla läget" (vilket kan vara nog så svårt).

Lite hypokondrisk har jag nog blivit, mot bättre vetande. För, jag vet ju nu, att man kan råka ut för sånt man aldrig trott var möjligt. Men jag jobbar på hur jag ska förhålla mig till det.

Att vara frisk är ingen rättighet och ingen självklarhet. Därför ska jag verkligen försöka att göra allt jag vill göra och som jag har möjlighet till och jag ska göra det nu, medan jag kan.  Till exempel, att lära mig spela golf !

 (Se inlägg på Hemmabryggan. Ny hobby på gång och Så går vi vidare)

En psykisk snyting

Spöken under sängen

Jag hade bestämt mig för att jag inte behövde berätta det här. Och jag har funderat jättemycket. Men, det här är en viktig del i hela sjukdomsstoryn. Och en del i min egen-terapi. Så jag tar risken att bli stämplad som knäpp!

Jag var helt 100 säker på att det här INTE skulle hända mig. Absolut inte. Men det gjorde det. Skit-skit-skit. Trodde jag var tuffare än så.

Tydligen arbetar det någon bestämd personal bakom mitt pannbenet. Hennes uppgift har varit att se till att allt det där som är jobbigt (fast man inte erkänner det) under en sjukdom,  håller sig på mattan och inte stör den fysiska läkeprocessen. När så allt fysiskt är frid och fröjd, då går hon hem från sitt jobb och lämnar en i sticket.

Efter att ha gått på is som blivit tunnare och tunnare under fem dagar, hamnade jag till slut i det kalla vattnet. (Jag har varit ensam hemma och det gillar jag inte. Är lite mörkrädd).
Det blev lite "too much" och jag kände att jag behövde hjälp. På sjukhuset träffade jag en jätte snäll läkare som enkelt förklarade för mig om den där känsloblockeraren i pannan. Hon talade också om att jag faktiskt gått igenom ett trauma och att den här reaktionen är fullständigt normal.

Ångest sitter mitt i bröstet, som en stor orolig klump ungefär, och gör att allt bara blir jätte-jätte jobbigt.
 - Tydligen har jag inte jobbat tillräckligt med att släppa på mitt kontrollbehov, som jag ju bestämde mig för någongång där i tiden efter operationen.
Läkaren frågade om jag var "en sån där som måste klara allting själv hela tiden".    - Träff !



Men, ingen anledning till oro, läget är under kontroll. Och jag har varit på ett välbehövligt härligt SPA hela helgen. Sovit mycket. Och faktiskt, tränat på att inte ta komando och styra och ställa hela tiden  - så det så!  Jag lär mig kanske?

Jag ska vara lite "snäll" mot mig själv och inte sätta igång och jobba fullt ännu, sa tant doktorn. Så, min 50% sjukskrivning är nog bra ett litet tag till. Vi får se om jag lyckas :-)

Hemma i Bromma - jobbar och bakar

Nu har jag varit hemma i Bromma i dryga veckan. Jag är igång och jobbar, ungefär halvtid ibland lite mer. I onsdags var jag på Comforts i Örebro och hade 2 möten, hela långa dagen. Det var ett riktigt hälsoprov det. Speciellt som det var jag som var "ordföranden". Men det fungerade bra och kl 17 satte jag mig i bilen och körde tillbaka till Stockholm. Även det gick utan problem. Dagen efter kändes det dock att jag var lite sliten. Så det blev till att lägga sig på sofflocket en stund mitt på dagen.

En kompis har faktiskt sagt att är man över 50 får man, hur som helst, läggas sig på laddning en stund på dan. - Så det så! Det har ingenting med hjärnoperationer att göra!

Jag har en ny grej på gång nu:  "Annika bakar".
Jag har tittat på kockarna på TV och det ser så lätt ut. Härom dagen försökte jag mig på macarons. Det gick sissådär.....   Jag fick kalla in Anders för att få flera händer när jag skulle spritsas maränger och ett tag hade vi nötmarängsmet över hela köket. På skåpluckor, på strömbrytare, på kaffebryggaren och på mig (jag hittar fortfarande lite kladd här och var). Det blev lite stressigt eftersom en gammal anställd tittade förbi med sin familj mitt i baket, men det var jätteroligt. Hoppas bara att dom inte dom blev kladdiga.

Av nutellamacronerna blev det  smörkräm kvar så då blev det rulltårta med nutellasmörkräm - jättegott. Jag har också startat en surdeg. Den är med på bilden överst och har i dag fyllt 6 dagar och är nog klar att baka på, tror jag.  Det här har jag inge koll på alls..... men jag har köpt en bok med recept.....  Återkommer ang detta.

Hallonmacarons, nutellamacarons och lakritsmacarons.
Så här ser dom inte ut på bilden i receptet....... men dom blev riktigt goda. Framför allt hallonvarianten.

Hur som helst, det här med att baka var bra rehabilitering och livet känns riktigt riktigt bra.

Sista mörka ensamma kvällen

Inte visste jag att det skulle vara SÅ mörkt ute.

Jag har både vättar, spöken, inbrottstjuvar och monsterbjörnar som smyger runt huset på kvällarna och nätterna. Och den här vakt-katten som jobbar här i lokalerna, hon känns faktiskt inte särskilt trygg.
Nu har jag varit ensam i 3 dygn och det har gått riktigt bra (det låter som om jag var 5 år). Inga panikångest-attacker och jag har inte ringt hem och gråtit i telefonen en enda gång (som jag var helt säker på att jag skulle göra).

Jag har jobbat minst 5 timmar varjedag, utan att bli illamående och jag har varit ute i skidspåret varannan dag, även det utan att kräkas.

Min egen lilla "training camp" har fungerat och jag är nog vuxen nu. 

Framför allt - så jag känner mig faktiskt riktigt frisk.

Ensam med snön och katten

 

Söndag eftermiddag.
Maken och sonen har åkt hem och lämnat mig och katten kvar, ensamma i stugan. Katten sover gott i korgstolen, ute är det 1 meter snö och jag har just avslutat en tur på 9,5 km i längdåkningsspåret. Jag lämnar inte ut några tider för mina motionsrundor.... dom håller jag för mig själv. Idag var det i alla fall ingen som åkte om mig, men det berodde helt och hållet på att jag var helt ensam i skogen idag.

Det här med att vara ensam kvar ingår i min återhämtningsplan:

Reclaiming my body and soul

Min kära make har varit så otroligt fantastisk och omhändertagande, men nu är det dax att se om jag får panikångest när jag inte har någon att luta mig emot hela tiden. Och, gulp, jag fick en stor klump i magen när bilen rullade iväg.

- Nej, nu är det dax att växa upp !

In i duschen, fram med ett glas vin och upp med pusslet på bordet. Det är bra hjärnträning.


I morgon ska jag börja jobba på allvar, ifrån mitt "Sälen-kontor", hela förmiddagen. Och på eftermiddagen blir det träningsrunda igen.

Jag är på psykiskt och fysiskt träningsläger - Be strong!

Motion och friskluft = bästa rehaben

Jag har nu varit 2 veckor i Sälen. Varje dag har jag antingen åkt slalom eller längdskidor. Nä, nu ljög jag faktiskt märkte jag. Ett par dagar har det blivit endast raska långpromenader, men det är motion det också.
Världens snällaste Anders har gett mig ett par sprillans nya längdåkningsskidor, så nu har jag glid i spåret också. Det var länge sen!

Jag börjar känna mig normal igen. Trött som tusan bara efter alla aktiviteter och all frisk luft, men även här går det framåt.

Trött som ett utsketet äppelskrutt var jag i fredagskväll. Då hade vi varit i Trysil hela dagen och åkt skidor. Jätteroligt! Men mycket snö var det i backarna så det blev att hålla rejäl kontroll på dalskidan. Var köper man nya lårmuskler, någon som vet?

Men en sak är säker; att aktivera den här halvskruttiga kroppen och framför allt utomhus i friska luften, sätter fart på läkeprocessen. Jag tror att hela systemet liksom kommer igång, när man rör på sig. Det händer massa positiva saker när kroppen börjar jobba och pumpen sätter fart på blodomloppet.
Sen har jag så gulliga kompisar som ger mig hjälp med att gnugga i gång alla de små grå cellerna, som gått i vilo läge. - Tack för det Christel!

Hoppas bara att hon inte blir besviken när jag inte klarar alla uppgifter. Sån fart lär jag nämligen aldrig få på de grå!

Och nej, jag vet inte varför vissa bilder vill vara upp och ner.

Summering och nytt år

Är i Sälen igen och firar nyår tillsammans med våra bästa vänner.

Snart har vi varit här en vecka och jag har stått på slalomskidorna ungefär varannan dag. Varje gång har det blivit mellan 4 och 8 åk beroende på ork och väder och jag ger mig själv betyget godkänt. Åkningen funkar hyfsat och det är jättekul, men jag skyndar lite långsamt. För om jag anstränger mig för mycket kommer det som vanligt en super seg dag efter och det försöker jag undvika. Lite huvudvärk,lite illamående och lite lågmäldhet mellan varven, men det minskar hela tiden. Det här låter kanske inte så bra; men jag får äntligen ta ett glas vin, eller två och det har jag verkligen saknat. Jag är måttlig, men framåt går det!

Summering av vad som egentligen hände.    -Jag insåg min egen odödlighet.

Jag har nog varit lite barnsligt navi och trott att jag varit odödlig. Och faktum är att fortfarande så lever jag, så jag vet faktiskt inte om jag är dödlig eller inte. Men jag börjar ana att jag troligen inte blir äldre än 100.

Den här storyn var lika oväntad som intressant. Jag har fått blicka in i en värld som jag inte visste existerade och det har fört med sig en hel del lärdom :

• Den svenska sjukvården har lärt mig att när det är allvar, då fungerar det verkligen
• Vi har fantastiskt duktiga läkare
• Vi har väldens snällaste vårdpersonal
• Försäkringskassan är en instans som inte gör mycket för att människor ska må bättre utan precis tvärt om
• Jag har många vänner och en underbar familj som verkligen bryr sig

Det negativa med hjärntumören är att jag har blivit lite hypokondrisk. Jag visste knappast vad det ordet betydde och jag har aldrig funderat över varför det helt plötsligt gör ont på något ställe i kroppen utan alltid avfärdat det helt kort med att jag nog rundat en dörrkarm lite hastigt eller så.
Men nu blir jag klart fundersam om det dyker upp någon symptom. Fånig! Men det här tänket ska jag jobbar hårt med att få bort, för det tillför ingenting bra. Jag vill inte bli en sån som springer till doktorn så fort jag får en sticka i fingret.

****

Det här året ska jag verkligen försöka att ta vara på. Kanske ska jag sätta upp några mål att sträva efter. Inga såna där nyårslöften som bara ska brytas, utan realistiska och bra mål.
Jag har ett jättebra liv. Jag har en underbar man, tillräckligt med goda vänner att umgås med, tillräckligt med pengar att röra mig med (fast dom kan ju liksom aldrig blir för många) och jag har tillräckligt mycket jobb. Jag lever helt enkelt precis det liv jag vill leva och att kunna göra det är helt fantastiskt. Nu gäller det att förvalta livet.

Gott Nytt År

önskar jag alla

Ta vara på det här nya året.

And back again

Oj oj oj, den helgen tog på krafterna. Det är redan torsdag men jag är forfarande rätt ordentligt trött och huvudet bråkar. Men ändå är jag riktigt nöjd. Det var så skönt att känna på att kroppen funkar så bra ibland. Nu får man väl finna sig i att vara seg ett tag. Försökte powerwalka i morse på löpbandet men höll på att ramla av. Nåja, den återhämtar sig.

Jag är i alla fall igång och jobbar lite. Ja, det är inte mycket, men det ska i alla fall bli 25% utslaget på en vecka är det tänkt. Vissa dagar ½ timme och vissa 4, beroende på status.

Och igår var jag hos frissan och fixade till frisyren och lite färg. - Jätteskönt! Det var 4 månader sedan. Jag tog ett kort på mitt nya jag men såg så fruktansvärt rynkig ut, så det tänker jag inte lägga ut!

Keep trying

Jag ägnar tid åt att försöka få fart på kroppen igen. Konditionen är i botten, ett kassaskåp är betydligt smidigare och det är enklare att böja en stålbalk än mina morgon-knän. Så, varje dag som jag känner att det finns lite energi, försöker jag att prova på något och träna på något. Jag har tidigare varit rätt flitig med mina promenader, som jag utökat och speedat upp varteftersom kroppen tillåtit. Nu har jag kört yogapass(framför TV,n) , gått och sprungit på löpbandet (hemma), kört lite styrketräning (också hemma) och varit på gympa (baspass). Ibland funkar det jättebra och ibland lite sämre. Orken och energin varierar rätt mycket och vissa dagar är jag så trött att det räcker med att borsta tänderna, men om jag inte testar mig fram så blir det ju aldrig bättre. So - keep trying!

Igår tog jag ett stort kliv till, faktiskt det största hittills. Vi är i Sälen över helgen och här är man ju för att åka skidor. Så jag kastade mig förstås ut i slalombacken.  Ååååh, skit, mina stackars ben......... Men det gick, och det var inte konditionen som var sämst utan musklerna (som vanligt). Dessutom pendlade temperaturen mellan -16 och -17, så det blev bara 5 åk.    -Men jag kunde.....
 - Jag har åkt slalom! Och idag hoppas jag kunna testa längdåkning.

Stilen är inte den bästa, men jag lovat att den ska blir bättre längre fram på säsongen.

Det senaste veckorna har jag haft ont i huvudet totalt tre gånger. Illamåendet kommer inte heller lika ofta. Men det dyker fortfarande upp någon gång i mellanåt. - Framför allt när det är något som måste göras (typ ta hand om disken, mangla lakan och gå ut med soporna....) Såret är lite ömt och fortfarande har jag stora problem med min käke, men det är allt.

Inget nytt läkarbesök närmaste veckorna. Farbror doktorn vill först att jag även gör en magnetröntgen och det är bokat till den 16 dec. Tydligen så tittar han på olika saker från den röntgen och från datortomografin.
Jag är försöksobjekt i ett forskningsprojekt där dom bla provar en ny typ av cement. Hahaha det låter nått det! Man undrar just vad dom har gjutit eller byggt för nått i huvudet på mig. Nått fundament av något slag. Dom kanske har byggt en lite bro. En bro mellan det ekonomiska centrat och shoppingcentrat, så att  jag blir ännu bättre på spendera pengar. Nä, i verkligenheten är det så att dom testar ett nytt material för att täppa igen borrhålen (det här är faktiskt sant).

So long...

Fortsättning följer..............

Det här stället kan jag vid det här laget. Aldrig tidigare i hela mitt liv har jag ens varit i närheten av ett "frikort" och nu har jag användt det så många gånger att jag tappat räkningen.

Tillbaka igen för kontrollröntgen.

Jag försökte verkligen tänka positiva tankar och låg där och log. Allt för att min hjärna skulle ge ett så positivt intryck som möjligt, eller snarare avtryck.             -Hoppas att det funkade :-).

Nu väntar jag med spänning på kallelse till läkaren för att få reslutatet och hoppas att mina goda tankar syntes på plåtarna.  

I går följde jag med Anders på gympan. Hopp och stutts! Det gick riktigt bra. Det var ett baspass vilket nog var en bra början. Körde ett yoga pass framför DVDn i måndags och fick riktigt skön träningsvärk.

Onsdagen var ett riktigt lågvattenmärke, framför allt psykiskt. Däremot var både måndagen, tisdagen och torsdagen riktigt bra dagar och då gäller det att passa på.

Om två veckor har jag lovat Elin på försäkringskassan att börja jobba 25%. Det kommer säkert att funka om utvecklingen går som den gått den senaste tiden. Jag har praktiserat hos mig själv i två veckor och det är ungefär den arbetstiden jag fått ihop, totalt sett. Vissa dagar funkar inte, men vissa går riktigt bra. Visserligen ibland genom att stödja vissa läkemedelsfabrikanter, men det är nog sånt man får ta.

 (Hahaha "får ta"... det var ju roligt! Som i "får ta" huvudvärkstabletter" typ :P )

Livet rullar på

Nu har jag inte gjort något inlägg på några dagar och det beror bara på att läget är ganska oförändrat. Oförändrat rätt bra, faktiskt.

Jag testar mig fram och provar vad kroppen gillar i motionsväg. Mina raska promenader fungerar utmärkt. Jag har testat yoga och fuskade bara lite. Testade styrketräning, slutade efter 20 minuter när kroppen sa ifrån - men det var helt ok.  

Sitta framför datorn fungerar ibland, ibland inte. Stickar lite ibland men blir fortfarande lätt illamående när jag fokuserar. Jag har ofta lite ont i huvudet på dagarna men inte värre än att ett par piller har effekt och det är inte varje dag.  Är något öm i huvudet vid operationsärret, men det behöver inte betyda något.

Nu avvaktar jag röntgen den 26:e nov och efter det åker vi till Sälen några dagar. Men innan dess ska vi på 60-års kalas!

Nya naglar...... med barnsliga klistrmärken. Kändes kul!

Dags att sluta mesa

Nu är det hög tid att SLUTA MESA !

Jag måste verkligen försöka att återgå till normallivet. Och så länge kroppen inte protesterar genom att ge mig allt för elaka käftsmällar kommer jag att utmana den.

I söndags var det fint väder igen, så jag kunde inte hitta på någon som helst anledning till att inte gå ut. Eftersom det är dags att försöka vinna kondition och förlora kilon, tog jag med mig vandrarstavarna och gick en riktigt rask stavgångspromenad. En timme och en kvart var jag ute och det kändes jättebra. Även efteråt. (Och jag fick träningsvärk. Det, var länge sen)

Nu har jag även börjat provjobba lite. Har tillbringat några timmar om dagen framför datorn och det känns som om det kommer att funka. Meddelade min uppdragsgivare i Örebro och dom blev verkligen jätteglada! Tänkt - dom sa att dom hade saknat mig....

Jag och hjärnan har även varit på 2 middagar och ett restaurangbesök. Ingen alkohol och inget nattsudd, men ändå.... det känns som länge sen.

När jag aktiverar mig och framför allt anstränger hjärnan längre stunder får jag, typ nån sorts spänningshuvudvärk, framför allt på kvällen. Men det är det värt och det botas enkelt med ett litet piller. Jag mår mycket bättre mentalt, av att komma tillbaka till den verkligenheten där alla andra verkar ha hållit till medan jag varit sjuk.

- Och mitt gnäll över huvudvärk och illamående kommer ni nog att slippa, med tiden.

Hangover

I fredags var vi på IKEA, Chilli och MIO. I lördags var vi på Coop, Bromma Blocks och Systembolaget. I söndags var jag och tittade på Carolinas lägenhet och på födelsedagsmiddag hos mamma och pappa, med hela tjocka släkten. Redan efter det kände jag mig lite sliten och bestämde mig för att ta några lugna dagar och ladda. Men, det gick inte..  I måndags var jag ute på ägorna och krattade lite löv och klippte bort några grenar. Det var jätte skönt ute. Det kändes bra att för en gångs skull göra lite nytta och Cayley tyckte det var kul och klättrade i träden. - Jag får ju snart nått slags utbrott, om jag bara ska sitta här hemma och glo.

Men, i dag är det onsdag och jag mår inget vidare. Jag är jätte trött, har lätt huvudvärk, ökat sus i huvudet och mår lite sisådär. Jag tror att jag är bakis, efter 4 dagars aktiviteter.
I går latade jag mig hela dagen och det lutar åt det samma idag. Jag ger mig själv m.a.o några rehabiliteringsdagar.

En positiv förändring: Jag har fått bättre närseende. Kan läsa SvD utan läsglasögon :-)

Och nu: - Plats i soffan och studera flygande höstlöv!

Statusbesked av Doktor Kihlström

Röntgenbilderna tagna för 2 veckor sen ser fortfarande inte helt bra ut. Men det är inte heller helt illa, det är betydligt bättre än för 5 veckor sedan.

Det finns fortfarande en svullnad i främre delen av operationsstället som skulle kunna tyda på infektion. Och, med tanke på det, skulle han kanske vilja öppna skallen igen och titta. Den nya operationen kommer att bli mycket enklare.          - Tycker han ja!

Men, han påtalar att det ju inte alls ser så jätte illa ut. Det beror lite på hur man tittar ? ? ! ! 

Och, med tanke på att jag mår så himla bra som jag gör. Och, att det från utsidan, definitivt inte alls ser ut som att det skulle finnas nån som helst infektion, är det kanske onödigt med en ny operation.                 - Nu börjar han äntligen säga rätt saker!

Så - Vi tar ett gemensamt beslut om en ny datortomografi om två veckor.

- Det är vi nöjda med båda två!

Jag ställde frågan, varför blev jag dålig igen?

Jo, troligen har den här svullnaden och eventuella infektionen varit där sedan operationen, men jag har inte reagerat på den, pga medicinerna jag ätit. Men, säger Kihlström; ”Egentligen borde du inte ha mått SÅ bra som du gjorde veckorna efter operationen, men människor reagerar olika”. - Jaha, okej, det var ju skönt att tillhöra rätt kategori, för en gångs skull.

Nästa fråga, varför uppstod den där svullnaden du pratar om?

Jo, det beror på att tumören hade så många och så stora blodkärl att det vid operationen, blev en kraftig blödning. Blödningen fick dom ordning på genom att stoppa in massa absorbtionsmaterial och troligen har kroppen reagerat på det. Men det verkar ju ha ordnat upp sig nu!

Han är nöjd med mig och tycker att jag verkar vara rätt ok! Och, så som röntgenbilderna ser ut, behöver jag inte längre ha några restriktioner vad gäller ansträngning, tunga lyft och - - - - b i l k ö r n i n g!   - Jag får köra min bil!   LYCKA !

Ska dock fortsätta med epilepsimedicinen och ska inte dricka alkohol. Sen är det bara att prova sig fram och känna efter vad jag klarar och inte klarar. Ett steg i taget.

Han är förtroendeingivande och jag tror på allt han säger. Så jag gör det jag ska och gör inte det jag inte ska. - Är så duktig så!

Jag har fortfarande lite problem med att koncentrera mig och fokusera på specifika saker. Då kommer illamående och huvudvärk. Så läsa, sitta vid datorn längre stunder och sånt, funkar fortfarande dåligt. Och jag blir jätte trött! Hjärntrött!

Men annars, förutom det, så känns det oftast faktiskt ganska bra.

 

Den här bilden togs på S:t Göran den 30 juli, dagen efter det att jag åkte in till akuten första gången. Den visar hur tumören såg ut och var den satt. Bilden är tagen "underifrån" och tumören satt alltså på höger sida och i underkanten av hjärnan.

Det som är vitt på bilden är tumören och den rejäla svullnad (ödem) som den orsakar. Totalt upptar den ca 3 cm, varav själva tumören är 1,5 cm. De vita "klorna" som sticker ut nedåt i bilden, är dom stora blodkärlen som gick till tumören och troligen orsakade den kraftiga blödningen.  

Den tumör jag hade kallas meningeom och är en skallbastumör, oftast godartad. En sån tumör växer inte in i hjärnvävnaden utan nöjer sig med att tränga undan den.

Jag kommera att återkomma med lite mer information om "min" typ av hjärntumör.

Det händer ingenting........

Nä, det händer inte mycket just nu! Varken på den här bloggen eller med mig.

I morse när jag vaknade hade jag både ont i huvudet och nacken igen, men det tillhör undantagen nu för tiden. Jag är tillbaka ungefär i det läget jag var innan jag sjuknade om, plus har kommit ytterligare en lite bit på väg. Härifrån, till att vara helt återställd är egentligen inte så långt, men det tar sån himla tid.......

En liten lustig komplikation som uppstått är att jag ofta, på senare tid, sent på eftermiddagen får rackarns ont i nacken. Anledningen till det är ironiskt nog, att jag är aktivare nu och inte ligger och slöar så mycket. - Jag har helt enkelt fått riktigt taskiga nackmuskler, efter allt ryggläge. Pinsamt! (Fast det blir bättre för varje dag.)

Mina spännande dagar innehåller promenader, vilopauser med hjärnrehabilitering och diverse sysslor som inte tillför hushållet någon som helst nytta. (Jo, jag plockar faktiskt i och ur diskmaskinen ibland, så helt värdelös är jag inte)

Kolla in - HÅR!

Håret på operationsstället börjar växa ut igen och sårskorporna har nästan lossnat helt. Snart kanske jag ser riktigt normal ut igen och kan skaffa en riktig frisyr .....om ett år eller två.

Kolla hur det såg ut efter operationen: Scary Picture - Frankensteins brud

För mycket promenad

Lördag 2 oktober

I förrgår tog jag en promenad till ICA och köpte en tidning - det kändes också helt OK. I går däremot hade jag helt klart tappat omdömmet (det gick ju så bra de andra dagarna) och gick runt hela Kyrksjön. Det tog 50 minuter och jag gick i hyfsat bra takt. Det, var dumt!
Idag har jag varit jätte låg, mått illa, fick ont i huvudet igen och deppar - straffad!

Annars har knappt ont i huvudet alls. Inte ens på kvällarna och mornarna. Men jag mår lite illa och det susar i huvudet och jag är förstås trött. Men nu blir det till att ta det extra lugnt ett tag.

Måndag 4 oktober

Idag mår jag mycket bättre igen och Carolina skjutsade mig till nagelsalongen så att fick fixa till mina naglar. Åh, jag blev mycket friskar direkt!

Jag mår bra, har knappt ont i huvudet på morgonen ens. Så länge jag lyssnar på kroppen (som visserligen inte är så tuff som jag skulle önska) och vilar ordentligt och i stort sett inte gör nån nytta alls........så funkar det. Tråkigt, men sådan verkar villkoren vara.




På onsdag ska jag hämta min nya bil som jag inte får köra......
Christian följer med och hämtar den. Jag får väl gå ut och klappa den och sitta och lyssna på radion fram till december.
 - Ironiskt!

Rastlös = Friskhetstecken?

Idag kände jag mig redo för en första promenad efter att jag kom hem från sjukhuset igen. Jättefin höstdag och jag promenerade till Blomsterlandet och köpte mig rosor.
Kolla bilden till höger: Har hittat en superbra app till iPhonen som visar vilken väg man har gått, hur länge, hur långt och hur många kalorier man har förbrukat (fast det blev inte så många). Jättekul!

Sköter jag mig så mår jag oftast rätt så ok, efter omständigheterna. Huvudvärken finns kvar. Den smyger sig på under efternatten och på mornarna men väldigt sällan på dagarna (så länge jag sköter mig). Och när den kommer, motar jag den effektivt med piller. - Inte en chans att den ska få ta över igen!

Jag börjar tycka att soffan är tråkig och känner mig lite rastlös. Under en lång period har jag faktiskt tyckt att det är helt ok att bara kolla på fåglarna eller vinden som leker med träden utanför fönstret. Det är inte kul så lång stund längre. Men, jag hoppas att det här är ett friskhetstecken.
Det tråkiga är, att det är svår att hitta på någonting som känns meningsfull och som jag inte blir för trött och mår dåligt av. Läsa funkar ett tag, liksom TV och ljudbok. Datorn, stickning, matlagning och tyvärr, socialt umgänge och allt annat som involverar både syn, hörsel och engagemang fungerar  bara kortare stunder. Läkarna säger att det beror på att hjärnan blir stressad.
Det här låter ju som om jag är hur klen som helst....... Fast, det kanske är det jag är - just nu i alla fall.
- Men vänta bara!
- I'll be back!

Hemma - Dags att skapa vardagsrutiner

Farväl till Stockholms sjukhem, Karolinska sjukhuset och allt vad läkare och sköterskor heter på några månader. Nu åker jag hem och inrättar mitt liv som sjukskriven i hemmet.

Inte jobba, inte lyfta, inte bära tungt eller ta i, inte springa och hoppa. Inga drinkar och ingen bilkörning. Definitivt inte stressa. Inte utsätta hjärnan för för mycket intryck. Inrätta rutiner för vila. Men, i övrigt leva normalt. Promenera och röra på mig och framför allt lyssna på vad hjärnan vill. När lövskogssuset i huvudet ökar för mycket är det dax att stänga ute omvärlden ett tag. Så här ska jag leva i minst  tre månader tills det är dax för återbesök till min operatör (kirurg) i början av december. Fram tills dess kommer livet att vara rätt stillsamt. Men jag ska lyda, för här gäller att bli frisk.

From i övermorgon är den enda medicin jag ska ta, Tegretol mot kramper, i minst tre månader. Det är inget jag har känt av, men hjärnan är tydligen lite labil efter allt som hänt. Beroende på att tumören har bråkat och tagit plats och på operationen. Och nu när tumören är borta ska den förmodligen återerövra sin förlorade mark. Jag önskar den lycka till och ska vara så samarbetsvillig som det bara går.

Vardagslycka

Tänk att lycka kan vara att få tittat ut genom sitt eget vardagsrumsfönster !

______________________

Jag vet att det bara passerat dryga veckan, men det känns som om det lika väl skulle kunna vara ett halvår. Allting känns annorlunda och ändå inte. Kanske är det för att det här inte bara är en banal förkylning, utan någonting som kunde vara riktigt allvarligt och om inte direkt livshotande så kunde det i alla fall vara livsavgörande. Det känns som om jag är placerad i nån låda med små hål i, att titta ut på omvärlden igenom. Jag är liksom satt på skyddad förvaring.

Aldrig har väl någon med allvar i röst talat om att, nu förstår du är du sjukskriven i tre månader och att det finns en bra anledning till det. Varsågod - läkarintyg på det! Jag har väl aldrig varit sjuk så länge. Jag mitt kontroll-freak, borde väl själv få bestämma hur länge jag ska gå och drälla...  

Och så säger dom att jag inte bör anstränga mig och ta en massa beslut, annat än om vilket te jag vill ha. Kan det vara så illa att det är nu som det är läge att jobba på detta med att släppa lite på kontrollen? Humm.. det blir tufft. Det här måste jag nog tänka på. Skulle det kunna vara så att jag ska ändra på mig? - Tror jag på det?  Icke!

Eller, ska jag ta det här tillfället, nu när jag har tid? Skit - nu blev här ju en beslutspunkt... så gick det med den förändringen. Skönt - jag är fortfarande mig själv.

Läkarrapport och helgpermission = Home

 

Yes snart är det dax för helgpermission! Helgens meduciner är packade så jag klarar mig till söndag kväll.

- Ska det blir skönt eller.........

 

I går tog dom bort hälften av häftklammren, som jag nu har lärt mig heter agraffer. Och idag tog dom bort resten. Jag var rätt orolig men det känndes knappt. Som tur är verkar jag sitta ihop ändå. Jätteskönt att bli av med dom och jag har tvättat håret, utan att örat ramlade loss.

Jag vet inte om jag tycker att jag är direkt snygg, men det ser i alla fall mindre läskigt ut utan nitar.

Hade samtal med en läkare här i går:

"Exstirpation av tumören har gjorts okomplicerat".  Detta innebär på ren svenska att hela tumören är avlägsnad helt okomplicerat.
Prov är taget på tumören och visar på att det var som dom trodde, ett meningeom. Dvs inga farligheter - skönt!
Jag betraktas som att må mycket bra och har inga komplikationer.

100% sjukskriven i 3 mån är plan A. Därefter ny magnetröntgen och återbesök till Lars Kihlström på Karolinska.
Får inte köra bil under den tiden - Privatchaffis sökes!
Kommer att gå på medicin mot kramper fram till återbesöket, som gör att jag måste hålla mig nykter. - Så sund har jag nog aldrig varit, så länge. Tänk vad man ska gå igenom.
I övrigt ska hjärnan vilas och besparas starka intryck. Tyvärr blir det nog inga stora fester på ett tag, men jag ska ta igen det - lovar.

- Hur mår jag då?
Jo tack ganska bra! Lite trött, lite yr, ser lite suddigt ibland och har lite svårt med att fokusera när jag läser (fast med läsglasögon fungar det faktiskt bra).

Minnet brister också något lite men det är mest för att jag blir trött och det känns inte som något problem.

Det susar lite i huvudet, men balansen börjar bli helt ok. Jag har fått träningsprogram och ska röra på mig så mycket jag orkar´.
Jag tycker att det här går strålande och är oerhört tacksam för att jag mår så bra. Nu är det bara att kämpa vidare till fullständig återställning.
Och jag har världens bästa Anders som hjälper mig. - Du är mitt allt. Tack för att du finns.