2 årsdagen

Idag är det 2 år sedan jag opererade bort min hjärntumör.

2 år är lång tid. Eller är det verkligen det? Det känns som om det var igår som jag var där, på neurologen, med alla slangar, häftklammrar och rullatorer. Och ändå så har jag gjort så mycket sedan den dagen. Jag har jobbat, jag har motionerat, jag har haft semestrar, lärt mig spela golf, varit på fester, ordnat middagar. Jag har med andra ord levt ett helt normalt liv. ....Och ändå inte....

Det är inte som innan. Jag är inte som innan. Jag är framför allt tröttare än förut. Jag kan springa in i väggen, innan jag ser den eller ens hinner tänka tanken. Och då kommer suset, som en brusande motorväg, yrseln slår till, ångesten kommer krypande och jag blir helt slut och ganska deppig. Fast ibland blir jag arg. Arg som Lilla My, och börjar stampa i golvet. Allt slutar dock oftast i en filthög i soffan.

Det är så grymt irriterande att inte orka!!! Så irriterande! Ja ja ja, det var ju det här med att vara otålig..... Jag är otåligheten personifierad. Men, jag är, sedan en tid tillbaka, på mitt eget lilla privata träningsläger. Där övar vi, jag och mina demoner, på att "Acceptera läget":

- "Du behöver inte tycka om läget, men du måste acceptera det". (Hmm, svårt)

Jag slog i väggen ganska hårt, i våras, strax innan semestern, och hamnade på Karolinskas akutmottagning med en puls lång över 200, ett fruktansvärt oväsen i huvudet och häftigt illamående. Överflödig information kanske: -jag mådde skit! Förutom blodtrycket fanns dock inget fysiskt fel. Inte ens datortomografen visade något onormalt (mao inte ens liten pigg tumör i huvudet).

Så, då kommer då den irriterande förnuftigt kloka neurologen och upplyster om att jag nog inte har så mycket krafter som jag tror. Det kan ännu ta lång tid, innan jag är där jag var innan operationen igen (-Men kom igen! Det har gått 2 år...). Eller, så kanske det är så att du faktiskt inte blir bättre än så här.... (Skit också!) Då är jag alltså där igen, att jag måste acceptera läget och anpassa mig efter det... Hmmm, det, är så himla svårt och jag tror inte att jag fullt ut någonsin, kommer att "gilla läget". Men, jag jobbar på det.

Gnällig? Ja, jag är rädd för att jag är det. Ibland önskar jag att jag var mer ödmjuk. Herregud, jag lever ju, och jag lever ett helt normalt, och faktiskt ett fantastisk underbart liv! Hur mycket kräver du, människa! Men, gnälligheten är faktiskt ett symptom på att det finns en drivkraft. En drivkraft att bli ännu bättre. Och tro mig, jag kämpar på. Men, det lär nog bli några väggar till som kommer att stämma träff med mig. Men, jag kommer återigen att resa mig upp, borsta av mig gipsdammet och tegelskärvorna, sätta plåster på skrubbsåren och kämpa vidare :-)

Och, jag är faktiskt ödmjuk. Och framför allt tacksam, för allt jag har. Jag lovar! Och jag hoppas att jag även gör bra saker i mitt liv, som kommer andra tillgodo också. Jag vill vara en bra människa.

Kram och tack för livet / Annika

 

Skickat via Blogsy