12 juni 2011

Lägesrapport i juni

Båtstädning
Häromdagen var jag ock städade i båten. Det var första gången som jag var ombord sedan i höstas när jag blev sjuk. Jag har under våren inte gjort ett vettigt handtag ombord. - Har dåligt samvete för det. Men nu har jag ialla fall kommit igång med det också, så det så.



Det är fler än golfare som håller till på golfbanorna. I alla fall i Bromma.
Jag var piggare tidigare i år. Eller så var jag inte det., jo jag tycker det. 
Men det kan väl inte ha att göra med att jag spelar golf nästan varje dag (i alla fall minst 4 dagar i veckan) . Att jag jobbar minst 6-7 timmar varje dag. Att jag reser i jobbet nästan varje vecka.
Nej då, nej då.. Inte då.....  (jag är ingen otålig person. )

Ibland tänker jag mig in i situationen att det kanske inte blir bättre än så här. För det är ett fullt möjligt cenario. - Katastrof? Nej, absolut inte. Lite trist kanske. Men, jag lever. Och jag kan göra en hel del kul grejer. Visserligen får jag pressa mig en hel del och kämpa emot mellan varven. Och vilket jag, som vanligt, får sota för under några följande dagar.
Och kanske förkortar jag livet...  men jag lever hellre ett kort innehållsrikt liv än ett långt tråkigt! Och föresten så har jag inget facit...  förhoppningsvis blir det både innehållsrikt och långt - så det så! Och blir det inte så långt, så kommer jag att vara nöjd, eftersom jag gör allt det jag vill och jag trivs väldigt bra med mitt liv :-)

Diverse kvarstående problem:
Det susar i öronen och det känns som en baksmälla. 
En pigg liten magnesyl med koffein gör att man känner sig som vanligt igen ! - Ett trick jag använt mig av för att fylla på energi, många gånger tidigare när man helt enkelt måste orka ett tag till. (Kombinerat med Lozec för att inte magen ska skära ihop). Det kanske inte är helt förnuftigt, men OCH ....   (Förnuft är fruktansvärt tråkigt)

Behöver mycket sömn. Vaknar ibland vid 3-tiden och kan inte somna om. Det blir katastrof som sitter kvar i flera dagar. Om jag dessutom den morgonen ska iväg kl 7 på resa i jobbet blir det riktigt illa. Återhämtningstid = 1 vecka. Men, det händer inte så ofta.

---------
Ja, detta var en liten läges rapport. Har just kommit hem efter 4,5 timme på golfbanan och just nu känns allting hur bra som helst.
Det är lite dålig aktivitet på den här bloggen nu. Men, tanken var ju att den skulle funka informativt och som terapi när jag var sjuk och jag är ju inte specielt sjuk längre. - Så, det är väl bara positivt.

6 apr. 2011

I´m looking good


- Heja våren!
Det blommar blåsippor överallt på tomten.  Äntligen äntligen
så håller den långa, långa vintern på att ge sig.
Idag hade jag date med doktor Kihlström igen (min kirurg) och det första han säger när jag kliver in genom dörren är:    - Du ser verkligen ut att må bra!
      - Eehumm.. tack!
   - Du har fått en klar blick i ögonen, det hade du inte förut.
      - Säger du det, jaha kanske det. Ja, jag mår faktiskt riktigt bra!
Han verkar mycket nöjd med att se att hans arbete har resulterat i en tillfrisknad patient. Senaste röntgen gjorde han för att kontrollera ben-läkningen och han är nöjd med den också. Luckan verkar sitta som den ska.

Men helt tillbaks till det normala är jag tydligen inte. Nä-nä det vet jag också..... men jag vill faktiskt inte riktigt erkänna det.
Jag talar om att jag hade lite ont i huvudet under några veckor för ett tag sen. Han påtalat att det bara har gått sex månader sedan operationen (han tycker att det är "bara" sex månader, själv tycker jag att det är j-ä-t-t-e lååååång tid).
Fortfarande kommer jag att få känna av om jag vistas i miljöer med mycket ljud och intryck, om jag stressar eller om jag helt enkelt anstränger mig för mycket. Jag kommer då med all säkerhet att få ont i huvudet och må allmänt dåligt, eftersom det här tar låååång tid!
- Inga restriktioner dock, säger farbror doktorn. - Ingenting kan hända! Det är bara att köra på!
OK , då gör vi det, tills det säger stopp :-)

Nästa kontroll blir om ett år. Efter det om ytterligare ett år osv. Det finns en liten risk att tumören kommer tillbaka, och troligtvis på samma ställe. Meningeomer har tydligen en benägenhet för det. Men fortfarande pratar vi om godartade tumörer. Så.... vi kör bara en vända till. Luckan är väl bara att öppna igen och dom har gått om häftklammer på byggvaruhusen.

Julrosorna blommar för fullt i rabatten sedan flera veckor tillbaka.

24 mars 2011

Frisk? Ja kanske det!


 Jag är inte sjukskriven längre  -ooops! Och det läskigaste är, att det är jag själv som bestämt att det inte behövs längre.

Här om dagen ringde försäkringskassan och frågade om jag hade något nytt sjukintyg efter som det senaste hade gått ut. Neej, det har jag inte, för jag är nog frisk nu! Hör jag mig själv säga ! Och i samma sekund känner jag en klump i halsen och det känns som om jag tagit ett kliv ut i den vanliga världen, där alla vanliga människor är, väldigt, väldigt osäker på om jag egentligen platsar där.

Det känns lite läskigt att inte ha försäkringskassan i ryggen längre. Nu måste jag liksom stå på egna ben - och jobba, för att tjäna egna pengar, typ heltid.
Men samtidigt är det ju jätte härligt.
Det tog sex månader att bli återställd !
Jag är inte helt tillbaka där jag var innan jag blev sjuk. (Vad då "blev sjuk" föresten.... Jag var ju inte sjuk förrän den där läkaren på akuten talade om att jag var sjuk. Och sjuk blev jag ju inte på riktigt för än efter operationen).

Nåååågot ont i huvudet ibland, liiiite surrig i skallen nån gång. Fortfarande problem med käken som inte går att öppna ordentligt och lite ont och känningar på högra sidan av huvudet, som förmodligen hänger ihop med käkmuskeln där det blivit ärrvävnad (enligt tandläkaren) och som inte är helt som den ska.
Knöligt i huvudet, där öppningsluckan sitter och jag känner att det är gropar där borrhålen är. Men ont - nääää det har jag inte.

Allra bäst är att jag inte får några problem av att anstränga mig (läs träna/motionera).
Det är i alla fall ingenting som blir värre av att jag gör det. - Jo, jag blir trött, förstås, men det ingår i det där med att motionera - har jag hört.


Jag är denna vecka i Tännäs i Härjedalen och här kommer veckan resultatlista för längdåkningen (dock utan tider, dom vill jag inte skylta med):

Söndag - 9 km
Måndag - 12 km
Onsdag - 4 km (snöstorm och klibbföre ursäktar)
Torsdag - 10 km
 Ibland så låtsas jag att jag är Marit Björgen och då går det mycket lättare. Hon är inte rädd i nedförsbackarna och hon skulle aldrig gnälla över att uppförsbackarna är jobbiga!


Jag är nöjd med mig själv :-)

3 mars 2011

Une baguette sil vous plait

Nu är jag i farten och bakar surdegsbröd igen. Idag har jag gett mig på en variant av baguetter.
Tro inte att jag håller på med det här hela dagarna, nej jag jobbar faktiskt också. Så, jag sätter en deg och ställer den för jäsning. Vilket tar fruktansvärt många timmar för en surdegsdeg. Sedan sätter jag mig och jobbar en stund och mellan varven går jag och kollar hur mitt lite skötebarn har det.

Idag fick degen stå och gäsa på badrumsgolvet - det är fullständigt normalt att förvara deg på toagolvet - så det så. Det är nämligen varmt där !

Nu ska jag åka och handla lite lättäten mat till stackars dottern som ligger hemma med halsfluss.
- Jag tar nog med en nybakad baguette till henne :-)

26 feb. 2011

Lugnare väggar



Dom här fantastiska rosorna stod en dag på golvet när jag kom hem - och dom var till mig !

Monstren i väggarna har hållt sig rätt lugna sen vi blev två i huset igen. Men vid ett par tillfällen har dom rört på sig och morrat åt mig. Måndag morgon, när jag blev ensam för första gången igen. Direkt så började oron att klumpa ihop sig i bröstet och trots att det inte ens var mörkt ute kunde jag känna hotet inifrån väggarna. Andra gången var det en kväll och jag var ensam för att Anders var ute med leverantörer. Jag kunde riktigt se hur deras sylvassa tänder lyste blå-vita i mörkret och deras långa smala armar sträcktes ut efter mig........ näää, det kunde jag inte, men det var så det kändes.
Jag har ingen aning om vad jag tror skulle kunna hända (jag vet faktiskt att dom inte finns på riktigt) och jag begriper absolut inte varför det känns som det gör.  - Det strider verkligen mot allt sunt förnuft som jag tycker mig ha !

Jag känner inte att jag behöver "prata med någon" men jag ringde ändå till vårdcentralen för att få en kontakt, bara uti fall att.... Läkaren förklarade precis som "psyk-doktorn" att det här defintivt inte var något konstigt utan något helt normalt och jag kunde vända mig till honom om jag kände att jag behövde mer hjälp. Han tipsade vänligt nog också om att det finns bra piller att ta till om det skulle behövas. Tack, skönt att veta, men nej tack. 
Jag fick några mikroskopiskt små ofarliga piller förra gången och jag har provat några. Dom funkar. Förhoppningsvis behövs dom inte , men skulle ångesten och hotet inifrån väggarna dyka upp igen, så har jag verktyg att SLÅ IHJÄL DOM med.

Men nu mår jag helt bra, och jag jobbar på som förr. Tröttare än vanligt och sover gärna 9 timmar plus en timme på dan, men det är inom mina acceptans marginal. Efter en hel dags arbete ute hos kund kommer det en rätt seg dag efteråt, men inte värre än att jag får ta det lite lugnare och "gilla läget" (vilket kan vara nog så svårt).

Lite hypokondrisk har jag nog blivit, mot bättre vetande. För, jag vet ju nu, att man kan råka ut för sånt man aldrig trott var möjligt. Men jag jobbar på hur jag ska förhålla mig till det.
Att vara frisk är ingen rättighet och ingen självklarhet. Därför ska jag verkligen försöka att göra allt jag vill göra och som jag har möjlighet till och jag ska göra det nu, medan jag kan.  Till exempel, att lära mig spela golf !
 (Se inlägg på Hemmabryggan. Ny hobby på gång och Så går vi vidare)

19 feb. 2011

Sälen är fantastiskt

Sälen är fantastiskt på många sätt.
Jag startar denna  weekenden med en regäl urinvägsinfektion som nära nog driver mig till galenskap sista milen. Kollar på iPhonen när vårdcentralen i byn öppnar i morgon och konstaterar att dom har öppet nu. Så, efter påtryckning från Anders, som vanligt (Tack älskling!), börjar jag skid-helgen  med att besöka Sälens vårdcentral, en torsdag kl 20.40. Kommer ut efter läkarbesök, med recept i handen och lite antibiotika att börja med direkt. Klockan har hunnit bli 20.55. Var i Stockholm finns den servicen?
Åker tvärs över bygatan och köper varsin pizza (som har öppet ända till 22). Ja, jag tycker att det är fantastiskt. Här fungerar ju servicen mycket bättre än hemma. Min eloge till Dalarna.

Idag är det lördag och jag är bättre. Men jag är trött, trött ......  och det gör mig så irriterad. När ska jag egentligen bli helt återställd ?   Ja, ja, ja, jag vet att doktorn sagt att det kan ta upp till ett år. Men jag har faktiskt inte lust att vänta så länge. Istället så förtränger jag att jag är sjukskriven och kör på för fullt!
- Vilket varje gång resulterar i en snyting, antingen fysikt eller psykiskt.     Grrrrrrrr.... och morr.
- Jag behöver en farthållare. (Kanske farbror doktorn kan operera in en sån... det är ju bara att lätta lite på skruvarna).

- Nä, nu ger jag mig strax ut i skidbacken :-)

6 feb. 2011

En psykisk snyting

Spöken under sängen
Jag hade bestämt mig för att jag inte behövde berätta det här. Och jag har funderat jättemycket. Men, det här är en viktig del i hela sjukdomsstoryn. Och en del i min egen-terapi. Så jag tar risken att bli stämplad som knäpp!

Jag var helt 100 säker på att det här INTE skulle hända mig. Absolut inte. Men det gjorde det. Skit-skit-skit. Trodde jag var tuffare än så.

Tydligen arbetar det någon bestämd personal bakom mitt pannbenet. Hennes uppgift har varit att se till att allt det där som är jobbigt (fast man inte erkänner det) under en sjukdom,  håller sig på mattan och inte stör den fysiska läkeprocessen. När så allt fysiskt är frid och fröjd, då går hon hem från sitt jobb och lämnar en i sticket.

Efter att ha gått på is som blivit tunnare och tunnare under fem dagar, hamnade jag till slut i det kalla vattnet. (Jag har varit ensam hemma och det gillar jag inte. Är lite mörkrädd).
Det blev lite "too much" och jag kände att jag behövde hjälp. På sjukhuset träffade jag en jätte snäll läkare som enkelt förklarade för mig om den där känsloblockeraren i pannan. Hon talade också om att jag faktiskt gått igenom ett trauma och att den här reaktionen är fullständigt normal.

Ångest sitter mitt i bröstet, som en stor orolig klump ungefär, och gör att allt bara blir jätte-jätte jobbigt.
 - Tydligen har jag inte jobbat tillräckligt med att släppa på mitt kontrollbehov, som jag ju bestämde mig för någongång där i tiden efter operationen.
Läkaren frågade om jag var "en sån där som måste klara allting själv hela tiden".    - Träff !



Men, ingen anledning till oro, läget är under kontroll. Och jag har varit på ett välbehövligt härligt SPA hela helgen. Sovit mycket. Och faktiskt, tränat på att inte ta komando och styra och ställa hela tiden  - så det så!  Jag lär mig kanske?

Jag ska vara lite "snäll" mot mig själv och inte sätta igång och jobba fullt ännu, sa tant doktorn. Så, min 50% sjukskrivning är nog bra ett litet tag till. Vi får se om jag lyckas :-)

30 jan. 2011

Ytterligare en dag i mitt liv

Isfallet i Bromma Kyrka. Fotat på dagens långpromenad i solskenet.
Dålig start på den här dagen :(
Sov lite oroligt i natt och starten på dagen blev definitivt inte som jag tänkt, dvs lugn och mysig. Nix pix... Jag gick upp för att sätta på kaffe och för att ställa min för-jästa surdeg i vindstrappan tills jag skulle baka och... glömmer att stänga av larmet. Oiiiaw-Oiiiaw-Oiiiaw = JÄVLA LIV. (Katten drog och var borta halva förmiddagen. Hittade henne i hallgarderoben så småningom. Längre fram på dagen, när jag satte upp nya gardiner, hoppade jag ner från en stol, rakt på hennes svans.  Miiiiaaaoooow. Hon har haft en tuff dag hon med.)

Nu är det kväll och jag har checkat in i hörnsoffan med datorn i knät - super trött. Det blir nog sängen snart, men jag är ensam och det är sååååå tråkigt att vara själv. Jag är Ö-V-E-R-G-I-V-E-N. Anders är på skidresa i Italien med sina lek-kompisar, och det är han värd. Men jag tycker inte om att vara ENSAM HEMMA. Väggarna gör elaka miner åt mig och beter sig hotfullt, så jag har tänt varenda lampa i hela huset och TVn har varit på hela dagen.
Jag saknar Anders JÄTTE mycket. Hoppas den här veckan går raket-fort.

Okej - nog med självömkan :-)
Idag har jag bakat Levain-bröd. Jag starade min surdeg för en vecka sen och i går kväll satte jag en för-deg. I morse meckade jag hop den färdiga degen ( i min nyinköpta Assistent) och den har jäst hela dagen. Och det funkade! Kolla, ser precis ut som såna som dom säljer på Coop.


Jag känner knappast av några sviter av hjärntumören längre. Ingen huvudvärk. Och inget illamående heller, överhuvudtaget sen jag slutade med Tegretolen (biverkning). - Helt underbart! Kvar är bara att hitta orken. Jag blir sjukt mycket tröttare än förut och är helt klart inte helt återställd. Efter en heldag med jobbmöten (som i onsdags), är det bara ett skal kvar av mig. Och det känns även dagen efter ska jag säga.  -Men det får man ta, för det är så roligt ATT det funkar överhuvudtaget. Och att det blir bättre hela tiden.

Igår träffade jag en gammal kär bekant på en supertrevlig lunch ute på Djurgården. Efter det tog vi en långpromenad och pratade och pratade och pratade. Riktig trevlig eftermiddag. Det här är bra rehabilitering det.

Glömde berätta att jag sytt nya gardiner till sovrummet idag också. - Eller sa jag det kanske?
Det kanske inte är så konstigt att jag är helt slut nu.  - Godnatt och sov så gott.
Ska bara se om jag kan hitta katten.

28 jan. 2011

Hemma i Bromma - jobbar och bakar


Nu har jag varit hemma i Bromma i dryga veckan. Jag är igång och jobbar, ungefär halvtid ibland lite mer. I onsdags var jag på Comforts i Örebro och hade 2 möten, hela långa dagen. Det var ett riktigt hälsoprov det. Speciellt som det var jag som var "ordföranden". Men det fungerade bra och kl 17 satte jag mig i bilen och körde tillbaka till Stockholm. Även det gick utan problem. Dagen efter kändes det dock att jag var lite sliten. Så det blev till att lägga sig på sofflocket en stund mitt på dagen.
En kompis har faktiskt sagt att är man över 50 får man, hur som helst, läggas sig på laddning en stund på dan. - Så det så! Det har ingenting med hjärnoperationer att göra!

Jag har en ny grej på gång nu:  "Annika bakar".
Jag har tittat på kockarna på TV och det ser så lätt ut. Härom dagen försökte jag mig på macarons. Det gick sissådär.....   Jag fick kalla in Anders för att få flera händer när jag skulle spritsas maränger och ett tag hade vi nötmarängsmet över hela köket. På skåpluckor, på strömbrytare, på kaffebryggaren och på mig (jag hittar fortfarande lite kladd här och var). Det blev lite stressigt eftersom en gammal anställd tittade förbi med sin familj mitt i baket, men det var jätteroligt. Hoppas bara att dom inte dom blev kladdiga.

Av nutellamacronerna blev det  smörkräm kvar så då blev det rulltårta med nutellasmörkräm - jättegott. Jag har också startat en surdeg. Den är med på bilden överst och har i dag fyllt 6 dagar och är nog klar att baka på, tror jag.  Det här har jag inge koll på alls..... men jag har köpt en bok med recept.....  Återkommer ang detta.

Hallonmacarons, nutellamacarons och lakritsmacarons.
Så här ser dom inte ut på bilden i receptet....... men dom blev riktigt goda. Framför allt hallonvarianten.
Hur som helst, det här med att baka var bra rehabilitering och livet känns riktigt riktigt bra.

12 jan. 2011

Sista mörka ensamma kvällen

Inte visste jag att det skulle vara SÅ mörkt ute.
Jag har både vättar, spöken, inbrottstjuvar och monsterbjörnar som smyger runt huset på kvällarna och nätterna. Och den här vakt-katten som jobbar här i lokalerna, hon känns faktiskt inte särskilt trygg.
Nu har jag varit ensam i 3 dygn och det har gått riktigt bra (det låter som om jag var 5 år). Inga panikångest-attacker och jag har inte ringt hem och gråtit i telefonen en enda gång (som jag var helt säker på att jag skulle göra).

Jag har jobbat minst 5 timmar varjedag, utan att bli illamående och jag har varit ute i skidspåret varannan dag, även det utan att kräkas.

Min egen lilla "training camp" har fungerat och jag är nog vuxen nu. 
Framför allt - så jag känner mig faktiskt riktigt frisk.

9 jan. 2011

Ensam med snön och katten

 

Söndag eftermiddag.
Maken och sonen har åkt hem och lämnat mig och katten kvar, ensamma i stugan. Katten sover gott i korgstolen, ute är det 1 meter snö och jag har just avslutat en tur på 9,5 km i längdåkningsspåret. Jag lämnar inte ut några tider för mina motionsrundor.... dom håller jag för mig själv. Idag var det i alla fall ingen som åkte om mig, men det berodde helt och hållet på att jag var helt ensam i skogen idag.


Det här med att vara ensam kvar ingår i min återhämtningsplan:
Reclaiming my body and soul
Min kära make har varit så otroligt fantastisk och omhändertagande, men nu är det dax att se om jag får panikångest när jag inte har någon att luta mig emot hela tiden. Och, gulp, jag fick en stor klump i magen när bilen rullade iväg.
- Nej, nu är det dax att växa upp !


In i duschen, fram med ett glas vin och upp med pusslet på bordet. Det är bra hjärnträning.


I morgon ska jag börja jobba på allvar, ifrån mitt "Sälen-kontor", hela förmiddagen. Och på eftermiddagen blir det träningsrunda igen.
Jag är på psykiskt och fysiskt träningsläger - Be strong!

Motion och friskluft = bästa rehaben

Jag har nu varit 2 veckor i Sälen. Varje dag har jag antingen åkt slalom eller längdskidor. Nä, nu ljög jag faktiskt märkte jag. Ett par dagar har det blivit endast raska långpromenader, men det är motion det också.
Världens snällaste Anders har gett mig ett par sprillans nya längdåkningsskidor, så nu har jag glid i spåret också. Det var länge sen!

Jag börjar känna mig normal igen. Trött som tusan bara efter alla aktiviteter och all frisk luft, men även här går det framåt.

Trött som ett utsketet äppelskrutt var jag i fredagskväll. Då hade vi varit i Trysil hela dagen och åkt skidor. Jätteroligt! Men mycket snö var det i backarna så det blev att hålla rejäl kontroll på dalskidan. Var köper man nya lårmuskler, någon som vet?

Men en sak är säker; att aktivera den här halvskruttiga kroppen och framför allt utomhus i friska luften, sätter fart på läkeprocessen. Jag tror att hela systemet liksom kommer igång, när man rör på sig. Det händer massa positiva saker när kroppen börjar jobba och pumpen sätter fart på blodomloppet.
Sen har jag så gulliga kompisar som ger mig hjälp med att gnugga i gång alla de små grå cellerna, som gått i vilo läge. - Tack för det Christel!
Hoppas bara att hon inte blir besviken när jag inte klarar alla uppgifter. Sån fart lär jag nämligen aldrig få på de grå!


Och nej, jag vet inte varför vissa bilder vill vara upp och ner.

2 jan. 2011

Bloggen har fått en egen e-postadress

Jag, liksom många andra i min situation, söker och söker på nätet för att hitta andra människor som hamnat i samma situation. Och ibland hittar man någon som man skulle vilja prata mera med, än att bara skiva en liten kommentar.
Därför har jag lagt upp en e-postadress i bloggen    -  moonfacestory@hotmail.com
(adressen finns även i högra marginalen)

GOD FORTSÄTTNING på det nya året.

1 jan. 2011

Summering och nytt år

Är i Sälen igen och firar nyår tillsammans med våra bästa vänner.

Snart har vi varit här en vecka och jag har stått på slalomskidorna ungefär varannan dag. Varje gång har det blivit mellan 4 och 8 åk beroende på ork och väder och jag ger mig själv betyget godkänt. Åkningen funkar hyfsat och det är jättekul, men jag skyndar lite långsamt. För om jag anstränger mig för mycket kommer det som vanligt en super seg dag efter och det försöker jag undvika. Lite huvudvärk,lite illamående och lite lågmäldhet mellan varven, men det minskar hela tiden. Det här låter kanske inte så bra; men jag får äntligen ta ett glas vin, eller två och det har jag verkligen saknat. Jag är måttlig, men framåt går det!

Summering av vad som egentligen hände.    -Jag insåg min egen odödlighet.
Jag har nog varit lite barnsligt navi och trott att jag varit odödlig. Och faktum är att fortfarande så lever jag, så jag vet faktiskt inte om jag är dödlig eller inte. Men jag börjar ana att jag troligen inte blir äldre än 100.
Den här storyn var lika oväntad som intressant. Jag har fått blicka in i en värld som jag inte visste existerade och det har fört med sig en hel del lärdom :
  • Den svenska sjukvården har lärt mig att när det är allvar, då fungerar det verkligen
  • Vi har fantastiskt duktiga läkare
  • Vi har väldens snällaste vårdpersonal
  • Försäkringskassan är en instans som inte gör mycket för att människor ska må bättre utan precis tvärt om
  • Jag har många vänner och en underbar familj som verkligen bryr sig
Det negativa med hjärntumören är att jag har blivit lite hypokondrisk. Jag visste knappast vad det ordet betydde och jag har aldrig funderat över varför det helt plötsligt gör ont på något ställe i kroppen utan alltid avfärdat det helt kort med att jag nog rundat en dörrkarm lite hastigt eller så.
Men nu blir jag klart fundersam om det dyker upp någon symptom. Fånig! Men det här tänket ska jag jobbar hårt med att få bort, för det tillför ingenting bra. Jag vill inte bli en sån som springer till doktorn så fort jag får en sticka i fingret.


****

Det här året ska jag verkligen försöka att ta vara på. Kanske ska jag sätta upp några mål att sträva efter. Inga såna där nyårslöften som bara ska brytas, utan realistiska och bra mål.
Jag har ett jättebra liv. Jag har en underbar man, tillräckligt med goda vänner att umgås med, tillräckligt med pengar att röra mig med (fast dom kan ju liksom aldrig blir för många) och jag har tillräckligt mycket jobb. Jag lever helt enkelt precis det liv jag vill leva och att kunna göra det är helt fantastiskt. Nu gäller det att förvalta livet.



Gott Nytt År
önskar jag alla
Ta vara på det här nya året.