Så fanns det en bugg i alla fall

Just när man tror att, nu kan det bara gå åt rätt håll, så kommer bakslaget. 

Vaknar i torsdagsmorse (16:e sept) med 39 graders feber och en huvudvärk som inte är av denna värld. Jag kan inte sitta upp och knappt prata. - Det här känns allt annat än bra. Anders beställer en liggtransport och vi åker in till akuten på Karolinska.

Väl inne blir man som vanligt väl omhändertagen. Undersökningar, blodprover och datotomografi. Dom kan inte helt bedömma vad felet är, men säger att vi måste ta det här på största allvar och lägger in mig igen. - Jag mår skit och känner mig halv död!

Så, nu ligger jag här igen, på samma avdelning, samma sal och samma säng och tittar ut mot Norra Stationsgatan och Pris Extra.
Nu sätts det tunga artilleriet in: Dropp, antibiotika intravenöst, hur många blodprover som helst, urinprov, lungröntgen, ryggmärgsprov. Bara för att nämna några. Alla prover är satta på odling så jag tror att bara jag, har ett helt växthus någonstanns här på sjukhuset.
På fredagen är febern borta, men inte huvudvärken. Huvudvärken är helt omöjlig att stå ut med och jag får starka värktabletter, hela tiden.

Dom har humor på den här avdelningen i alla fall. Alla maskiner är märkta, så även droppumparna som pumpar i mig mängder av antibiotika, saltlösningar och allt vad det nu kan vara. Jag har haft stor hjälp av M Persbrandt och Brad Pitt.

Jag blev kvar på sjukhuset till i måndags. Då hade dom fått svar på alla odlingar och kunde se att det  det inte fanns någon allvarlig infektion. Framför allt verkar det inte som att det är någon infektion i hjärnan, vilket var det som var mest oroande. Jag har däremot allderles för låg salthalt i blodet och får äta salttabletter mot det.
Huvudvärken dras jag dock med och får med mig både morfin och citodon hem för att överleva.
På torsdag ska jag tillbaka och ta nya prover och göra en ny datotomografi av hjärnan. - Hoppas dom löser min huvudvärk då. För som det är nu har jag full upp med att existera.

Det känns lite tungt just nu, när allting efter operationen gick så bra. Mitt värsta cenario nu är att jag ska behöva göra en ny operation, det har jag verkligen inte lust med. Dom har antytt att det ev kan bli aktuellt. Fast, är det nödvändigt så..... ja, då grejar jag nog det med!
- Tur att jag har Anders.

Hemma - Dags att skapa vardagsrutiner

Farväl till Stockholms sjukhem, Karolinska sjukhuset och allt vad läkare och sköterskor heter på några månader. Nu åker jag hem och inrättar mitt liv som sjukskriven i hemmet.

Inte jobba, inte lyfta, inte bära tungt eller ta i, inte springa och hoppa. Inga drinkar och ingen bilkörning. Definitivt inte stressa. Inte utsätta hjärnan för för mycket intryck. Inrätta rutiner för vila. Men, i övrigt leva normalt. Promenera och röra på mig och framför allt lyssna på vad hjärnan vill. När lövskogssuset i huvudet ökar för mycket är det dax att stänga ute omvärlden ett tag. Så här ska jag leva i minst  tre månader tills det är dax för återbesök till min operatör (kirurg) i början av december. Fram tills dess kommer livet att vara rätt stillsamt. Men jag ska lyda, för här gäller att bli frisk.

From i övermorgon är den enda medicin jag ska ta, Tegretol mot kramper, i minst tre månader. Det är inget jag har känt av, men hjärnan är tydligen lite labil efter allt som hänt. Beroende på att tumören har bråkat och tagit plats och på operationen. Och nu när tumören är borta ska den förmodligen återerövra sin förlorade mark. Jag önskar den lycka till och ska vara så samarbetsvillig som det bara går.

Scary picture - Frankensteins brud

Det är lång väg tillbaka från en hjärnoperation. Riktigt lång.

Känns inte som om jag har tålamod med det här. Men jag har inget val, mer än att kämpa på. Ska försöka hitta rutiner. För det tror jag på.
Yrseln är jobbigast och att det är svårt att sova på natten. Och sen är det tråkigt art inte orka läsa.
Jag måste ställa mig in på att det här tar tid...

Nålstick kl tolv på natten är inte snällt. Visserligen fick jag 2 panodil först!
Igår kväll gick jag insulin. Spruta rätt i magen! Kexchokladen som jag fick av Anders ihop med cortisonet tog ut sin rätt. Men det var den värd. Jag får ingen skällning i alla fall.

Morgonväckning kl 6 med stick och mediciner. Men nu är jag faktiskt hungrig.

Jag har faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv - det här är en upplevelse! Önskar att jag fick lite mer information, om hur jag ska må men det är ju helg. Imorgon ska jag fråga ut dom.

Dom säger att man ska röra på sig så nu ska jag gå i korridoren minst två gånger om dagen så får vi se om det hjälper till.

Humöret är i alla fall ok. Tur att dom har gott kaffe.

Jag har duschat, tvättat håret och tillfälligt tagit bort bandaget. Allt ser jättebra ut säger dom som vet. Det var skönt fantastiskt skönt, ett steg i rätt riktning! Men skit va trött man blev.

Nån har häftat ihop mig med stora klammer. Undrar om jag ska ha kvar dom. Jag får matcha dom med smycken. Diamanter blir nog bra i passande färg.

Har promenerat fram och tillbaka i korridoren med rulator - Stor seger !  Yrseln börjar ge med sig - härligt. Snart e jag tillbaks.

Och idag bloggar jag själv !

Hjälp jag har ett månansikte - 27 aug 2010

Det här med biverkningar är inte bara kul!  - Dumma kortison!
Jag tycker faktiskt inte att jag klär i det här månansiktet. Nån påstod att det var "gulligt"..... jasså, var då?
-I don´t agree!

På vissa människor är det gulligt med röda äppelkinder - inte på mig.....    Tur att jag sparat så mycket hår i sommar så jag kan gömma mig lite.

Dessutom segar hela kroppen till sig, troligen pga vätska och framför i knäna - det blir jätte jobbigt att gå i trappor - skit segt! Anders och jag tog en lång, rask promenad på dryga timmen häromdagen. Kändes ok då, men fick "påsar" ovanför knäna.  Jag kanske överdrev motionen där. Men jag sov som en gud på natten, vilket jag inte gör annars (också en biverkning!) Nä, jag passar nog bäst just nu i soffan med ett glas vin.

Efteråt har jag läst att det kanske inte var så bra att motionera efter som kortisonet gör att även musklerna försvinner....  och eftersom man lagrar fett och vätska i ansiktet och på magen medan musklerna försvinner....  - Jag kommer snart att se ut som en huvudfoting!  Fast med jättemage.

Ännu inget besked om operation. Var dock och gjorde ögonundersökning i går. Allt var jättebra. Samma undersökning ska sen göras efter operationen, för att jämföra. - Ordning och reda på sjukhuset så långt.

Uppiggande besök - 31 juli 2010

Morgon blodtryck 131/83

Somnade halv tre. Efter att fått en citodon av nattpersonalen. Var lite låg och hade ont i huvudet.
Känner mig ännu lägre idag. Befinner mig mentalt under sängen. Behöver min Kurator Anders.
Anders har varit här, då blir allt genast bättre!

- Em blodtryck 140/90
Kvällsbesök. Carolina o Per. Agnetha och min Anders, förstås. Kändes riktigt upplyftande. Nu pratar jag tom med mina rums-tanter.

Magnetröntgen - 30 juli 2010

Sover hyfsat på natten, trotts att kärringarna fiser och pratar i sömnen. Anders sover i båten, lyllo han. Vaknar kl 5 och SMS,ar Anders vid halv 6, trots att man inte får.

Magnetröntgen. För ett j-vla liv!
Min älskade Anders kommer. Vi fikar.
Läkaren kommer. Talar om att tumören troligen och förhoppningsvis är "benign meningiom". Sitter i hjärnhinnorna och är godartad. - och det håller vi tummarna hårt för.
Dock, ska den väck! Och det med operation. Förr eller senare. Ser fram emot ett halvårs sjukskrivning. Röntgenfiler skickade till Karolinska där expertisen sitter. Nästa steg är att dom granskar, tar ett beslut och sen skickas jag över dit.

Hoppas på besked i morgon, men det blir nog inte flytt förrän efter helgen.
Har börjat ringa och meddelat nära och kära. - Det är jobbigt och jag betar av några i taget. Fortsätter i morgon.

Blodtryck ikväll: 150/110 (lite högt). Får kortison/betapred och omeprazol. Tror att allt det här gäller någon annan. Det här är inte realistiskt. Jag har faktiskt inte alls lust med det här! Jag vill vara ute på sjön, tillsammans med Anders.
Jobbig kväll, längtar hem, till Anders.