Lugnare väggar

Dom här fantastiska rosorna stod en dag på golvet när jag kom hem - och dom var till mig !

Monstren i väggarna har hållt sig rätt lugna sen vi blev två i huset igen. Men vid ett par tillfällen har dom rört på sig och morrat åt mig. Måndag morgon, när jag blev ensam för första gången igen. Direkt så började oron att klumpa ihop sig i bröstet och trots att det inte ens var mörkt ute kunde jag känna hotet inifrån väggarna. Andra gången var det en kväll och jag var ensam för att Anders var ute med leverantörer. Jag kunde riktigt se hur deras sylvassa tänder lyste blå-vita i mörkret och deras långa smala armar sträcktes ut efter mig........ näää, det kunde jag inte, men det var så det kändes.

Jag har ingen aning om vad jag tror skulle kunna hända (jag vet faktiskt att dom inte finns på riktigt) och jag begriper absolut inte varför det känns som det gör.  - Det strider verkligen mot allt sunt förnuft som jag tycker mig ha !

Jag känner inte att jag behöver "prata med någon" men jag ringde ändå till vårdcentralen för att få en kontakt, bara uti fall att.... Läkaren förklarade precis som "psyk-doktorn" att det här defintivt inte var något konstigt utan något helt normalt och jag kunde vända mig till honom om jag kände att jag behövde mer hjälp. Han tipsade vänligt nog också om att det finns bra piller att ta till om det skulle behövas. Tack, skönt att veta, men nej tack. 

Jag fick några mikroskopiskt små ofarliga piller förra gången och jag har provat några. Dom funkar. Förhoppningsvis behövs dom inte , men skulle ångesten och hotet inifrån väggarna dyka upp igen, så har jag verktyg att SLÅ IHJÄL DOM med.

Men nu mår jag helt bra, och jag jobbar på som förr. Tröttare än vanligt och sover gärna 9 timmar plus en timme på dan, men det är inom mina acceptans marginal. Efter en hel dags arbete ute hos kund kommer det en rätt seg dag efteråt, men inte värre än att jag får ta det lite lugnare och "gilla läget" (vilket kan vara nog så svårt).

Lite hypokondrisk har jag nog blivit, mot bättre vetande. För, jag vet ju nu, att man kan råka ut för sånt man aldrig trott var möjligt. Men jag jobbar på hur jag ska förhålla mig till det.

Att vara frisk är ingen rättighet och ingen självklarhet. Därför ska jag verkligen försöka att göra allt jag vill göra och som jag har möjlighet till och jag ska göra det nu, medan jag kan.  Till exempel, att lära mig spela golf !

 (Se inlägg på Hemmabryggan. Ny hobby på gång och Så går vi vidare)