Sälen är fantastiskt

Sälen är fantastiskt på många sätt.
Jag startar denna  weekenden med en regäl urinvägsinfektion som nära nog driver mig till galenskap sista milen. Kollar på iPhonen när vårdcentralen i byn öppnar i morgon och konstaterar att dom har öppet nu. Så, efter påtryckning från Anders, som vanligt (Tack älskling!), börjar jag skid-helgen  med att besöka Sälens vårdcentral, en torsdag kl 20.40. Kommer ut efter läkarbesök, med recept i handen och lite antibiotika att börja med direkt. Klockan har hunnit bli 20.55. Var i Stockholm finns den servicen?
Åker tvärs över bygatan och köper varsin pizza (som har öppet ända till 22). Ja, jag tycker att det är fantastiskt. Här fungerar ju servicen mycket bättre än hemma. Min eloge till Dalarna.

Idag är det lördag och jag är bättre. Men jag är trött, trött ......  och det gör mig så irriterad. När ska jag egentligen bli helt återställd ?   Ja, ja, ja, jag vet att doktorn sagt att det kan ta upp till ett år. Men jag har faktiskt inte lust att vänta så länge. Istället så förtränger jag att jag är sjukskriven och kör på för fullt!
- Vilket varje gång resulterar i en snyting, antingen fysikt eller psykiskt.     Grrrrrrrr.... och morr.
- Jag behöver en farthållare. (Kanske farbror doktorn kan operera in en sån... det är ju bara att lätta lite på skruvarna).

- Nä, nu ger jag mig strax ut i skidbacken :-)

En psykisk snyting

Spöken under sängen

Jag hade bestämt mig för att jag inte behövde berätta det här. Och jag har funderat jättemycket. Men, det här är en viktig del i hela sjukdomsstoryn. Och en del i min egen-terapi. Så jag tar risken att bli stämplad som knäpp!

Jag var helt 100 säker på att det här INTE skulle hända mig. Absolut inte. Men det gjorde det. Skit-skit-skit. Trodde jag var tuffare än så.

Tydligen arbetar det någon bestämd personal bakom mitt pannbenet. Hennes uppgift har varit att se till att allt det där som är jobbigt (fast man inte erkänner det) under en sjukdom,  håller sig på mattan och inte stör den fysiska läkeprocessen. När så allt fysiskt är frid och fröjd, då går hon hem från sitt jobb och lämnar en i sticket.

Efter att ha gått på is som blivit tunnare och tunnare under fem dagar, hamnade jag till slut i det kalla vattnet. (Jag har varit ensam hemma och det gillar jag inte. Är lite mörkrädd).
Det blev lite "too much" och jag kände att jag behövde hjälp. På sjukhuset träffade jag en jätte snäll läkare som enkelt förklarade för mig om den där känsloblockeraren i pannan. Hon talade också om att jag faktiskt gått igenom ett trauma och att den här reaktionen är fullständigt normal.

Ångest sitter mitt i bröstet, som en stor orolig klump ungefär, och gör att allt bara blir jätte-jätte jobbigt.
 - Tydligen har jag inte jobbat tillräckligt med att släppa på mitt kontrollbehov, som jag ju bestämde mig för någongång där i tiden efter operationen.
Läkaren frågade om jag var "en sån där som måste klara allting själv hela tiden".    - Träff !



Men, ingen anledning till oro, läget är under kontroll. Och jag har varit på ett välbehövligt härligt SPA hela helgen. Sovit mycket. Och faktiskt, tränat på att inte ta komando och styra och ställa hela tiden  - så det så!  Jag lär mig kanske?

Jag ska vara lite "snäll" mot mig själv och inte sätta igång och jobba fullt ännu, sa tant doktorn. Så, min 50% sjukskrivning är nog bra ett litet tag till. Vi får se om jag lyckas :-)

Ytterligare en dag i mitt liv

Isfallet i Bromma Kyrka. Fotat på dagens långpromenad i solskenet.

Dålig start på den här dagen :(
Sov lite oroligt i natt och starten på dagen blev definitivt inte som jag tänkt, dvs lugn och mysig. Nix pix... Jag gick upp för att sätta på kaffe och för att ställa min för-jästa surdeg i vindstrappan tills jag skulle baka och... glömmer att stänga av larmet. Oiiiaw-Oiiiaw-Oiiiaw = JÄVLA LIV. (Katten drog och var borta halva förmiddagen. Hittade henne i hallgarderoben så småningom. Längre fram på dagen, när jag satte upp nya gardiner, hoppade jag ner från en stol, rakt på hennes svans.  Miiiiaaaoooow. Hon har haft en tuff dag hon med.)

Nu är det kväll och jag har checkat in i hörnsoffan med datorn i knät - super trött. Det blir nog sängen snart, men jag är ensam och det är sååååå tråkigt att vara själv. Jag är Ö-V-E-R-G-I-V-E-N. Anders är på skidresa i Italien med sina lek-kompisar, och det är han värd. Men jag tycker inte om att vara ENSAM HEMMA. Väggarna gör elaka miner åt mig och beter sig hotfullt, så jag har tänt varenda lampa i hela huset och TVn har varit på hela dagen.
Jag saknar Anders JÄTTE mycket. Hoppas den här veckan går raket-fort.

Okej - nog med självömkan :-)
Idag har jag bakat Levain-bröd. Jag starade min surdeg för en vecka sen och i går kväll satte jag en för-deg. I morse meckade jag hop den färdiga degen ( i min nyinköpta Assistent) och den har jäst hela dagen. Och det funkade! Kolla, ser precis ut som såna som dom säljer på Coop.

Jag känner knappast av några sviter av hjärntumören längre. Ingen huvudvärk. Och inget illamående heller, överhuvudtaget sen jag slutade med Tegretolen (biverkning). - Helt underbart! Kvar är bara att hitta orken. Jag blir sjukt mycket tröttare än förut och är helt klart inte helt återställd. Efter en heldag med jobbmöten (som i onsdags), är det bara ett skal kvar av mig. Och det känns även dagen efter ska jag säga.  -Men det får man ta, för det är så roligt ATT det funkar överhuvudtaget. Och att det blir bättre hela tiden.

Igår träffade jag en gammal kär bekant på en supertrevlig lunch ute på Djurgården. Efter det tog vi en långpromenad och pratade och pratade och pratade. Riktig trevlig eftermiddag. Det här är bra rehabilitering det.

Glömde berätta att jag sytt nya gardiner till sovrummet idag också. - Eller sa jag det kanske?

Det kanske inte är så konstigt att jag är helt slut nu.  - Godnatt och sov så gott.

Ska bara se om jag kan hitta katten.

Hemma i Bromma - jobbar och bakar

Nu har jag varit hemma i Bromma i dryga veckan. Jag är igång och jobbar, ungefär halvtid ibland lite mer. I onsdags var jag på Comforts i Örebro och hade 2 möten, hela långa dagen. Det var ett riktigt hälsoprov det. Speciellt som det var jag som var "ordföranden". Men det fungerade bra och kl 17 satte jag mig i bilen och körde tillbaka till Stockholm. Även det gick utan problem. Dagen efter kändes det dock att jag var lite sliten. Så det blev till att lägga sig på sofflocket en stund mitt på dagen.

En kompis har faktiskt sagt att är man över 50 får man, hur som helst, läggas sig på laddning en stund på dan. - Så det så! Det har ingenting med hjärnoperationer att göra!

Jag har en ny grej på gång nu:  "Annika bakar".
Jag har tittat på kockarna på TV och det ser så lätt ut. Härom dagen försökte jag mig på macarons. Det gick sissådär.....   Jag fick kalla in Anders för att få flera händer när jag skulle spritsas maränger och ett tag hade vi nötmarängsmet över hela köket. På skåpluckor, på strömbrytare, på kaffebryggaren och på mig (jag hittar fortfarande lite kladd här och var). Det blev lite stressigt eftersom en gammal anställd tittade förbi med sin familj mitt i baket, men det var jätteroligt. Hoppas bara att dom inte dom blev kladdiga.

Av nutellamacronerna blev det  smörkräm kvar så då blev det rulltårta med nutellasmörkräm - jättegott. Jag har också startat en surdeg. Den är med på bilden överst och har i dag fyllt 6 dagar och är nog klar att baka på, tror jag.  Det här har jag inge koll på alls..... men jag har köpt en bok med recept.....  Återkommer ang detta.

Hallonmacarons, nutellamacarons och lakritsmacarons.
Så här ser dom inte ut på bilden i receptet....... men dom blev riktigt goda. Framför allt hallonvarianten.

Hur som helst, det här med att baka var bra rehabilitering och livet känns riktigt riktigt bra.

Sista mörka ensamma kvällen

Inte visste jag att det skulle vara SÅ mörkt ute.

Jag har både vättar, spöken, inbrottstjuvar och monsterbjörnar som smyger runt huset på kvällarna och nätterna. Och den här vakt-katten som jobbar här i lokalerna, hon känns faktiskt inte särskilt trygg.
Nu har jag varit ensam i 3 dygn och det har gått riktigt bra (det låter som om jag var 5 år). Inga panikångest-attacker och jag har inte ringt hem och gråtit i telefonen en enda gång (som jag var helt säker på att jag skulle göra).

Jag har jobbat minst 5 timmar varjedag, utan att bli illamående och jag har varit ute i skidspåret varannan dag, även det utan att kräkas.

Min egen lilla "training camp" har fungerat och jag är nog vuxen nu. 

Framför allt - så jag känner mig faktiskt riktigt frisk.

Ensam med snön och katten

 

Söndag eftermiddag.
Maken och sonen har åkt hem och lämnat mig och katten kvar, ensamma i stugan. Katten sover gott i korgstolen, ute är det 1 meter snö och jag har just avslutat en tur på 9,5 km i längdåkningsspåret. Jag lämnar inte ut några tider för mina motionsrundor.... dom håller jag för mig själv. Idag var det i alla fall ingen som åkte om mig, men det berodde helt och hållet på att jag var helt ensam i skogen idag.

Det här med att vara ensam kvar ingår i min återhämtningsplan:

Reclaiming my body and soul

Min kära make har varit så otroligt fantastisk och omhändertagande, men nu är det dax att se om jag får panikångest när jag inte har någon att luta mig emot hela tiden. Och, gulp, jag fick en stor klump i magen när bilen rullade iväg.

- Nej, nu är det dax att växa upp !

In i duschen, fram med ett glas vin och upp med pusslet på bordet. Det är bra hjärnträning.


I morgon ska jag börja jobba på allvar, ifrån mitt "Sälen-kontor", hela förmiddagen. Och på eftermiddagen blir det träningsrunda igen.

Jag är på psykiskt och fysiskt träningsläger - Be strong!

Motion och friskluft = bästa rehaben

Jag har nu varit 2 veckor i Sälen. Varje dag har jag antingen åkt slalom eller längdskidor. Nä, nu ljög jag faktiskt märkte jag. Ett par dagar har det blivit endast raska långpromenader, men det är motion det också.
Världens snällaste Anders har gett mig ett par sprillans nya längdåkningsskidor, så nu har jag glid i spåret också. Det var länge sen!

Jag börjar känna mig normal igen. Trött som tusan bara efter alla aktiviteter och all frisk luft, men även här går det framåt.

Trött som ett utsketet äppelskrutt var jag i fredagskväll. Då hade vi varit i Trysil hela dagen och åkt skidor. Jätteroligt! Men mycket snö var det i backarna så det blev att hålla rejäl kontroll på dalskidan. Var köper man nya lårmuskler, någon som vet?

Men en sak är säker; att aktivera den här halvskruttiga kroppen och framför allt utomhus i friska luften, sätter fart på läkeprocessen. Jag tror att hela systemet liksom kommer igång, när man rör på sig. Det händer massa positiva saker när kroppen börjar jobba och pumpen sätter fart på blodomloppet.
Sen har jag så gulliga kompisar som ger mig hjälp med att gnugga i gång alla de små grå cellerna, som gått i vilo läge. - Tack för det Christel!

Hoppas bara att hon inte blir besviken när jag inte klarar alla uppgifter. Sån fart lär jag nämligen aldrig få på de grå!

Och nej, jag vet inte varför vissa bilder vill vara upp och ner.

Bloggen har fått en egen e-postadress

Jag, liksom många andra i min situation, söker och söker på nätet för att hitta andra människor som hamnat i samma situation. Och ibland hittar man någon som man skulle vilja prata mera med, än att bara skiva en liten kommentar.
Därför har jag lagt upp en e-postadress i bloggen    -  moonfacestory@hotmail.com
(adressen finns även i högra marginalen)

GOD FORTSÄTTNING på det nya året.

Summering och nytt år

Är i Sälen igen och firar nyår tillsammans med våra bästa vänner.

Snart har vi varit här en vecka och jag har stått på slalomskidorna ungefär varannan dag. Varje gång har det blivit mellan 4 och 8 åk beroende på ork och väder och jag ger mig själv betyget godkänt. Åkningen funkar hyfsat och det är jättekul, men jag skyndar lite långsamt. För om jag anstränger mig för mycket kommer det som vanligt en super seg dag efter och det försöker jag undvika. Lite huvudvärk,lite illamående och lite lågmäldhet mellan varven, men det minskar hela tiden. Det här låter kanske inte så bra; men jag får äntligen ta ett glas vin, eller två och det har jag verkligen saknat. Jag är måttlig, men framåt går det!

Summering av vad som egentligen hände.    -Jag insåg min egen odödlighet.

Jag har nog varit lite barnsligt navi och trott att jag varit odödlig. Och faktum är att fortfarande så lever jag, så jag vet faktiskt inte om jag är dödlig eller inte. Men jag börjar ana att jag troligen inte blir äldre än 100.

Den här storyn var lika oväntad som intressant. Jag har fått blicka in i en värld som jag inte visste existerade och det har fört med sig en hel del lärdom :

• Den svenska sjukvården har lärt mig att när det är allvar, då fungerar det verkligen
• Vi har fantastiskt duktiga läkare
• Vi har väldens snällaste vårdpersonal
• Försäkringskassan är en instans som inte gör mycket för att människor ska må bättre utan precis tvärt om
• Jag har många vänner och en underbar familj som verkligen bryr sig

Det negativa med hjärntumören är att jag har blivit lite hypokondrisk. Jag visste knappast vad det ordet betydde och jag har aldrig funderat över varför det helt plötsligt gör ont på något ställe i kroppen utan alltid avfärdat det helt kort med att jag nog rundat en dörrkarm lite hastigt eller så.
Men nu blir jag klart fundersam om det dyker upp någon symptom. Fånig! Men det här tänket ska jag jobbar hårt med att få bort, för det tillför ingenting bra. Jag vill inte bli en sån som springer till doktorn så fort jag får en sticka i fingret.

****

Det här året ska jag verkligen försöka att ta vara på. Kanske ska jag sätta upp några mål att sträva efter. Inga såna där nyårslöften som bara ska brytas, utan realistiska och bra mål.
Jag har ett jättebra liv. Jag har en underbar man, tillräckligt med goda vänner att umgås med, tillräckligt med pengar att röra mig med (fast dom kan ju liksom aldrig blir för många) och jag har tillräckligt mycket jobb. Jag lever helt enkelt precis det liv jag vill leva och att kunna göra det är helt fantastiskt. Nu gäller det att förvalta livet.

Gott Nytt År

önskar jag alla

Ta vara på det här nya året.

Slutresultat och firar

Tisdag 22/12

Jaha, då var det dax för läkarutlåtande angående senaste magnetröntgen. I går hade jag träff med kirurgen igen och han visade mig de senaste bilderna. Och kan man tänka sig - Jag har en helt normal hjärna igen.

HURRA !

Även det fyllnadsmaterial som dom knölade in för att stoppa blödningen har helt försvunnit. På insidan finns inga spår efter operationen och alla mina små grå celler har återtagit det utrymme som del dumma tumören lade vantarna på.  Det är faktiskt rätt fantastiskt, om man tänker efter.
Vid operationsstället, på utsidan är jag fortfarande lite öm och lite knölig, men det är precis som det ska och det syns inte.
Jag fick även se en bild på själva "luckan" in till boven i dramat.  Det ser faktiskt ut som om dom har använt IKEA-skruvar. Ni vet, såna där som man sätter in, en från varje sida och sen vrider den ena ett halvt varv. Såna har jag i huvudet, fast dom är gjorda av titan. Och dom lär jag få leva med resten av livet.
Jag bad att få operationsjournalen för jag tänkte att de kanske kunde vara intressant. - Vad skulle jag med den till. Jag fattar inte ett skit! Men det kanske är lika bra det, för jag vet inte om jag vill veta.

Läkaren pratade lite om den fortsatta återhämtningen. Han påstår att det här är att jämföra med att ha haft en stroke och att det nog tar 6-12 månader innan man är helt återställd. Man har samma symtom, både fysiska och psykiska. OK - det var jag nästan beredd på.
Läkaren sa också att jag inte såg rädd ut längre....... Jag håller inte med om att jag varit direkt rädd, fast fundersam har jag nog varit, men jag skulle aldrig erkänna det.

Ang min käke som vägrar att öppna sig speciellt mycket, fick jag förklaringen till. Han har skurit av muskeln där för att komma åt vid operationen. Men det är bara att träna på. Att det svullnar och gör ont är inte farligt - Det är bara att töja på! Så, snart kan jag kanske äta hamburgare igen.

Nu slipper jag snart medicinen också, för i morgon börjar nedtrappningen på epelepsitabletterna och om en vecka är jag av med dom. Så skönt! Och jag får dricka alkohol (om jag lovar att inte "hälla" i mig).
- Men, detta innebär, återigen att jag inte för köra bil..... Inte på 2-3 veckor. Pust, men okej då. Skulle jag få ett krampanfall är det inget farligt men vi ska åka till akuten för säkerhetsskull.

Nu är jag skjukskriven 3/4-tid, januari ut och jag jobbar på så mycket jag orkar.
Och går var det verkligen max. Efter läkarbesöket var jag på två jobbmöten som även krävde att jag engagerade mig (jobbigt va).
Efter det åkte jag till NK och belönade mig med en ny handväska. Jaaaaaa ! Sen åkta jag och köpte julklappar. Efter det åkte jag hem och plock-städade lite. Sen..... fick jag  - ETT GLAS VIN. Efter det somnade jag i soffan.

I dag har jag fixat jul-naglar och livet leker.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR på alla er där ute.

// Tusen kramar ifrån mig.

Magnetröntgen

Igår var det röntgendax igen!
Magnetröntgen har jag bara gjort en gång tidigare och det var direkt efter att tumören upptäcktes på S:t Görans sjukhus i juli. Tekniken man använder i magnetkameran bygger på magnetfält och radiovågor vilket tydligen ska innebära att man inte utsätts för någon strålning. -Vet inte om jag litar helt på det! Magnetkameran för ett sju jäkla liv, men den här var faktiskt lite tystare än den på S:t Göran.
Man blir körd långt in i den väldiga maskinen och ligger med hörselkåpor på sig. Via dom talar röntgensköterskorna om hur lång nästa bildserie kommer att vara. Man har också en lite gummiboll som man kan trycka på "om man får hemlängtan", som sköterskan sa. Efter 4 bildserier blir man utmatad och itryckt kontrastvätska. (Det var den som var så dyr, ca 1000:-) I går tog dom 11 serier med bilder där vardera serien är mellan 30 sekunder och 6 minuter. Det tog en stund och jag höll faktiskt på att somna.
På tisdag ska jag träffa läkaren och får svaret.  - Håller tummarna!

Magnetkamera (MRT)

Jag märkte lite senare att jag nog var lite trött. För när jag hade varit på K-rauta i Bromma, och klev ut i snön igen, hade jag fortfarande dom små söta blåa tossorna på mig.   - Pinsamt!

And moving forward

Idag är det fredag och bättre än gårdagen. På en skala 1-10 var det idag en 7:a - 8:a.

Körde ett halvhjärtat yoga pass framför TV och framför en mycket fundersam katt, som nog var helt övertygad om att nu har det fullständigt brutit ut i komplett vansinne.
Det som nästan alltid fungerat hur jag än har mått är promenader. Idag sken solen och trots att det var minus 11 grader ute tog jag en riktigt rask promenad. Återigen bland pensionärer, barnvagnar och andra sjukskrivna. 5 km på 1 timme och det känndes jättebra. - YES !!

Ny läkartid till operatören erhållen den 21 december. Då får jag domen på senaste datomografin och den magnetröntgen som görs nu på onsdag. Hoppas att han inte hittat mer än det som ska vara där den här gången..... Nu får det vara nog. Jag vill ha nubbe till mammas sill !

Min 7:a - 8:a ändrades under kvällen till en stark 9:a. Vi var på Bryggan på Ålstensmacken och åt julbord med massor av goda vänner. - Tänk vad trevligt sällskap kan göra för välbefinnandet. Trött blev jag, men vad gör det.

Jag vill passa på att skicka ett stort varmt hjärta som tack till alla er som följer bloggen och som har stöttar mig på alla andra sätt.
Alla vänner och alla släktingar - ni ska veta att det hjälper oerhört mycket.
Nu har jag äntligen blivit lite sällskaplig av mig igen, men under flera månader har jag varken orkat eller velat prata med nån, eller träffa nån. En konstig reaktion kanske men jag är glad att ni har respekterat det och ändå funnit kvar.

Tusen tack till alla er "där ute" . Jag älskar er :-)

And back again

Oj oj oj, den helgen tog på krafterna. Det är redan torsdag men jag är forfarande rätt ordentligt trött och huvudet bråkar. Men ändå är jag riktigt nöjd. Det var så skönt att känna på att kroppen funkar så bra ibland. Nu får man väl finna sig i att vara seg ett tag. Försökte powerwalka i morse på löpbandet men höll på att ramla av. Nåja, den återhämtar sig.

Jag är i alla fall igång och jobbar lite. Ja, det är inte mycket, men det ska i alla fall bli 25% utslaget på en vecka är det tänkt. Vissa dagar ½ timme och vissa 4, beroende på status.

Och igår var jag hos frissan och fixade till frisyren och lite färg. - Jätteskönt! Det var 4 månader sedan. Jag tog ett kort på mitt nya jag men såg så fruktansvärt rynkig ut, så det tänker jag inte lägga ut!

And keep on trying

Nästa testkörning: Längskidåkning.

Det här gick riktigt bra! Och det var så underbart vackert i skogen, trots att det snöade en del på slutet.

Det var inte mycket uppspårat, men Jag och Anders tog en vända fram och tillbaka i det som fanns uppe vid HC/Högfjällshotellet. Totalt var vi ute 45 min och farten var relativt god så vi gjorde nog sissådär 5 km i alla fall. - Underbart!

Keep trying

Jag ägnar tid åt att försöka få fart på kroppen igen. Konditionen är i botten, ett kassaskåp är betydligt smidigare och det är enklare att böja en stålbalk än mina morgon-knän. Så, varje dag som jag känner att det finns lite energi, försöker jag att prova på något och träna på något. Jag har tidigare varit rätt flitig med mina promenader, som jag utökat och speedat upp varteftersom kroppen tillåtit. Nu har jag kört yogapass(framför TV,n) , gått och sprungit på löpbandet (hemma), kört lite styrketräning (också hemma) och varit på gympa (baspass). Ibland funkar det jättebra och ibland lite sämre. Orken och energin varierar rätt mycket och vissa dagar är jag så trött att det räcker med att borsta tänderna, men om jag inte testar mig fram så blir det ju aldrig bättre. So - keep trying!

Igår tog jag ett stort kliv till, faktiskt det största hittills. Vi är i Sälen över helgen och här är man ju för att åka skidor. Så jag kastade mig förstås ut i slalombacken.  Ååååh, skit, mina stackars ben......... Men det gick, och det var inte konditionen som var sämst utan musklerna (som vanligt). Dessutom pendlade temperaturen mellan -16 och -17, så det blev bara 5 åk.    -Men jag kunde.....
 - Jag har åkt slalom! Och idag hoppas jag kunna testa längdåkning.

Stilen är inte den bästa, men jag lovat att den ska blir bättre längre fram på säsongen.

Det senaste veckorna har jag haft ont i huvudet totalt tre gånger. Illamåendet kommer inte heller lika ofta. Men det dyker fortfarande upp någon gång i mellanåt. - Framför allt när det är något som måste göras (typ ta hand om disken, mangla lakan och gå ut med soporna....) Såret är lite ömt och fortfarande har jag stora problem med min käke, men det är allt.

Inget nytt läkarbesök närmaste veckorna. Farbror doktorn vill först att jag även gör en magnetröntgen och det är bokat till den 16 dec. Tydligen så tittar han på olika saker från den röntgen och från datortomografin.
Jag är försöksobjekt i ett forskningsprojekt där dom bla provar en ny typ av cement. Hahaha det låter nått det! Man undrar just vad dom har gjutit eller byggt för nått i huvudet på mig. Nått fundament av något slag. Dom kanske har byggt en lite bro. En bro mellan det ekonomiska centrat och shoppingcentrat, så att  jag blir ännu bättre på spendera pengar. Nä, i verkligenheten är det så att dom testar ett nytt material för att täppa igen borrhålen (det här är faktiskt sant).

So long...