En psykisk snyting

Spöken under sängen

Jag hade bestämt mig för att jag inte behövde berätta det här. Och jag har funderat jättemycket. Men, det här är en viktig del i hela sjukdomsstoryn. Och en del i min egen-terapi. Så jag tar risken att bli stämplad som knäpp!

Jag var helt 100 säker på att det här INTE skulle hända mig. Absolut inte. Men det gjorde det. Skit-skit-skit. Trodde jag var tuffare än så.

Tydligen arbetar det någon bestämd personal bakom mitt pannbenet. Hennes uppgift har varit att se till att allt det där som är jobbigt (fast man inte erkänner det) under en sjukdom,  håller sig på mattan och inte stör den fysiska läkeprocessen. När så allt fysiskt är frid och fröjd, då går hon hem från sitt jobb och lämnar en i sticket.

Efter att ha gått på is som blivit tunnare och tunnare under fem dagar, hamnade jag till slut i det kalla vattnet. (Jag har varit ensam hemma och det gillar jag inte. Är lite mörkrädd).
Det blev lite "too much" och jag kände att jag behövde hjälp. På sjukhuset träffade jag en jätte snäll läkare som enkelt förklarade för mig om den där känsloblockeraren i pannan. Hon talade också om att jag faktiskt gått igenom ett trauma och att den här reaktionen är fullständigt normal.

Ångest sitter mitt i bröstet, som en stor orolig klump ungefär, och gör att allt bara blir jätte-jätte jobbigt.
 - Tydligen har jag inte jobbat tillräckligt med att släppa på mitt kontrollbehov, som jag ju bestämde mig för någongång där i tiden efter operationen.
Läkaren frågade om jag var "en sån där som måste klara allting själv hela tiden".    - Träff !



Men, ingen anledning till oro, läget är under kontroll. Och jag har varit på ett välbehövligt härligt SPA hela helgen. Sovit mycket. Och faktiskt, tränat på att inte ta komando och styra och ställa hela tiden  - så det så!  Jag lär mig kanske?

Jag ska vara lite "snäll" mot mig själv och inte sätta igång och jobba fullt ännu, sa tant doktorn. Så, min 50% sjukskrivning är nog bra ett litet tag till. Vi får se om jag lyckas :-)