Ytterligare en dag i mitt liv

Isfallet i Bromma Kyrka. Fotat på dagens långpromenad i solskenet.

Dålig start på den här dagen :(
Sov lite oroligt i natt och starten på dagen blev definitivt inte som jag tänkt, dvs lugn och mysig. Nix pix... Jag gick upp för att sätta på kaffe och för att ställa min för-jästa surdeg i vindstrappan tills jag skulle baka och... glömmer att stänga av larmet. Oiiiaw-Oiiiaw-Oiiiaw = JÄVLA LIV. (Katten drog och var borta halva förmiddagen. Hittade henne i hallgarderoben så småningom. Längre fram på dagen, när jag satte upp nya gardiner, hoppade jag ner från en stol, rakt på hennes svans.  Miiiiaaaoooow. Hon har haft en tuff dag hon med.)

Nu är det kväll och jag har checkat in i hörnsoffan med datorn i knät - super trött. Det blir nog sängen snart, men jag är ensam och det är sååååå tråkigt att vara själv. Jag är Ö-V-E-R-G-I-V-E-N. Anders är på skidresa i Italien med sina lek-kompisar, och det är han värd. Men jag tycker inte om att vara ENSAM HEMMA. Väggarna gör elaka miner åt mig och beter sig hotfullt, så jag har tänt varenda lampa i hela huset och TVn har varit på hela dagen.
Jag saknar Anders JÄTTE mycket. Hoppas den här veckan går raket-fort.

Okej - nog med självömkan :-)
Idag har jag bakat Levain-bröd. Jag starade min surdeg för en vecka sen och i går kväll satte jag en för-deg. I morse meckade jag hop den färdiga degen ( i min nyinköpta Assistent) och den har jäst hela dagen. Och det funkade! Kolla, ser precis ut som såna som dom säljer på Coop.

Jag känner knappast av några sviter av hjärntumören längre. Ingen huvudvärk. Och inget illamående heller, överhuvudtaget sen jag slutade med Tegretolen (biverkning). - Helt underbart! Kvar är bara att hitta orken. Jag blir sjukt mycket tröttare än förut och är helt klart inte helt återställd. Efter en heldag med jobbmöten (som i onsdags), är det bara ett skal kvar av mig. Och det känns även dagen efter ska jag säga.  -Men det får man ta, för det är så roligt ATT det funkar överhuvudtaget. Och att det blir bättre hela tiden.

Igår träffade jag en gammal kär bekant på en supertrevlig lunch ute på Djurgården. Efter det tog vi en långpromenad och pratade och pratade och pratade. Riktig trevlig eftermiddag. Det här är bra rehabilitering det.

Glömde berätta att jag sytt nya gardiner till sovrummet idag också. - Eller sa jag det kanske?

Det kanske inte är så konstigt att jag är helt slut nu.  - Godnatt och sov så gott.

Ska bara se om jag kan hitta katten.

Hemma i Bromma - jobbar och bakar

Nu har jag varit hemma i Bromma i dryga veckan. Jag är igång och jobbar, ungefär halvtid ibland lite mer. I onsdags var jag på Comforts i Örebro och hade 2 möten, hela långa dagen. Det var ett riktigt hälsoprov det. Speciellt som det var jag som var "ordföranden". Men det fungerade bra och kl 17 satte jag mig i bilen och körde tillbaka till Stockholm. Även det gick utan problem. Dagen efter kändes det dock att jag var lite sliten. Så det blev till att lägga sig på sofflocket en stund mitt på dagen.

En kompis har faktiskt sagt att är man över 50 får man, hur som helst, läggas sig på laddning en stund på dan. - Så det så! Det har ingenting med hjärnoperationer att göra!

Jag har en ny grej på gång nu:  "Annika bakar".
Jag har tittat på kockarna på TV och det ser så lätt ut. Härom dagen försökte jag mig på macarons. Det gick sissådär.....   Jag fick kalla in Anders för att få flera händer när jag skulle spritsas maränger och ett tag hade vi nötmarängsmet över hela köket. På skåpluckor, på strömbrytare, på kaffebryggaren och på mig (jag hittar fortfarande lite kladd här och var). Det blev lite stressigt eftersom en gammal anställd tittade förbi med sin familj mitt i baket, men det var jätteroligt. Hoppas bara att dom inte dom blev kladdiga.

Av nutellamacronerna blev det  smörkräm kvar så då blev det rulltårta med nutellasmörkräm - jättegott. Jag har också startat en surdeg. Den är med på bilden överst och har i dag fyllt 6 dagar och är nog klar att baka på, tror jag.  Det här har jag inge koll på alls..... men jag har köpt en bok med recept.....  Återkommer ang detta.

Hallonmacarons, nutellamacarons och lakritsmacarons.
Så här ser dom inte ut på bilden i receptet....... men dom blev riktigt goda. Framför allt hallonvarianten.

Hur som helst, det här med att baka var bra rehabilitering och livet känns riktigt riktigt bra.

Sista mörka ensamma kvällen

Inte visste jag att det skulle vara SÅ mörkt ute.

Jag har både vättar, spöken, inbrottstjuvar och monsterbjörnar som smyger runt huset på kvällarna och nätterna. Och den här vakt-katten som jobbar här i lokalerna, hon känns faktiskt inte särskilt trygg.
Nu har jag varit ensam i 3 dygn och det har gått riktigt bra (det låter som om jag var 5 år). Inga panikångest-attacker och jag har inte ringt hem och gråtit i telefonen en enda gång (som jag var helt säker på att jag skulle göra).

Jag har jobbat minst 5 timmar varjedag, utan att bli illamående och jag har varit ute i skidspåret varannan dag, även det utan att kräkas.

Min egen lilla "training camp" har fungerat och jag är nog vuxen nu. 

Framför allt - så jag känner mig faktiskt riktigt frisk.

Ensam med snön och katten

 

Söndag eftermiddag.
Maken och sonen har åkt hem och lämnat mig och katten kvar, ensamma i stugan. Katten sover gott i korgstolen, ute är det 1 meter snö och jag har just avslutat en tur på 9,5 km i längdåkningsspåret. Jag lämnar inte ut några tider för mina motionsrundor.... dom håller jag för mig själv. Idag var det i alla fall ingen som åkte om mig, men det berodde helt och hållet på att jag var helt ensam i skogen idag.

Det här med att vara ensam kvar ingår i min återhämtningsplan:

Reclaiming my body and soul

Min kära make har varit så otroligt fantastisk och omhändertagande, men nu är det dax att se om jag får panikångest när jag inte har någon att luta mig emot hela tiden. Och, gulp, jag fick en stor klump i magen när bilen rullade iväg.

- Nej, nu är det dax att växa upp !

In i duschen, fram med ett glas vin och upp med pusslet på bordet. Det är bra hjärnträning.


I morgon ska jag börja jobba på allvar, ifrån mitt "Sälen-kontor", hela förmiddagen. Och på eftermiddagen blir det träningsrunda igen.

Jag är på psykiskt och fysiskt träningsläger - Be strong!

Motion och friskluft = bästa rehaben

Jag har nu varit 2 veckor i Sälen. Varje dag har jag antingen åkt slalom eller längdskidor. Nä, nu ljög jag faktiskt märkte jag. Ett par dagar har det blivit endast raska långpromenader, men det är motion det också.
Världens snällaste Anders har gett mig ett par sprillans nya längdåkningsskidor, så nu har jag glid i spåret också. Det var länge sen!

Jag börjar känna mig normal igen. Trött som tusan bara efter alla aktiviteter och all frisk luft, men även här går det framåt.

Trött som ett utsketet äppelskrutt var jag i fredagskväll. Då hade vi varit i Trysil hela dagen och åkt skidor. Jätteroligt! Men mycket snö var det i backarna så det blev att hålla rejäl kontroll på dalskidan. Var köper man nya lårmuskler, någon som vet?

Men en sak är säker; att aktivera den här halvskruttiga kroppen och framför allt utomhus i friska luften, sätter fart på läkeprocessen. Jag tror att hela systemet liksom kommer igång, när man rör på sig. Det händer massa positiva saker när kroppen börjar jobba och pumpen sätter fart på blodomloppet.
Sen har jag så gulliga kompisar som ger mig hjälp med att gnugga i gång alla de små grå cellerna, som gått i vilo läge. - Tack för det Christel!

Hoppas bara att hon inte blir besviken när jag inte klarar alla uppgifter. Sån fart lär jag nämligen aldrig få på de grå!

Och nej, jag vet inte varför vissa bilder vill vara upp och ner.

Bloggen har fått en egen e-postadress

Jag, liksom många andra i min situation, söker och söker på nätet för att hitta andra människor som hamnat i samma situation. Och ibland hittar man någon som man skulle vilja prata mera med, än att bara skiva en liten kommentar.
Därför har jag lagt upp en e-postadress i bloggen    -  moonfacestory@hotmail.com
(adressen finns även i högra marginalen)

GOD FORTSÄTTNING på det nya året.

Summering och nytt år

Är i Sälen igen och firar nyår tillsammans med våra bästa vänner.

Snart har vi varit här en vecka och jag har stått på slalomskidorna ungefär varannan dag. Varje gång har det blivit mellan 4 och 8 åk beroende på ork och väder och jag ger mig själv betyget godkänt. Åkningen funkar hyfsat och det är jättekul, men jag skyndar lite långsamt. För om jag anstränger mig för mycket kommer det som vanligt en super seg dag efter och det försöker jag undvika. Lite huvudvärk,lite illamående och lite lågmäldhet mellan varven, men det minskar hela tiden. Det här låter kanske inte så bra; men jag får äntligen ta ett glas vin, eller två och det har jag verkligen saknat. Jag är måttlig, men framåt går det!

Summering av vad som egentligen hände.    -Jag insåg min egen odödlighet.

Jag har nog varit lite barnsligt navi och trott att jag varit odödlig. Och faktum är att fortfarande så lever jag, så jag vet faktiskt inte om jag är dödlig eller inte. Men jag börjar ana att jag troligen inte blir äldre än 100.

Den här storyn var lika oväntad som intressant. Jag har fått blicka in i en värld som jag inte visste existerade och det har fört med sig en hel del lärdom :

• Den svenska sjukvården har lärt mig att när det är allvar, då fungerar det verkligen
• Vi har fantastiskt duktiga läkare
• Vi har väldens snällaste vårdpersonal
• Försäkringskassan är en instans som inte gör mycket för att människor ska må bättre utan precis tvärt om
• Jag har många vänner och en underbar familj som verkligen bryr sig

Det negativa med hjärntumören är att jag har blivit lite hypokondrisk. Jag visste knappast vad det ordet betydde och jag har aldrig funderat över varför det helt plötsligt gör ont på något ställe i kroppen utan alltid avfärdat det helt kort med att jag nog rundat en dörrkarm lite hastigt eller så.
Men nu blir jag klart fundersam om det dyker upp någon symptom. Fånig! Men det här tänket ska jag jobbar hårt med att få bort, för det tillför ingenting bra. Jag vill inte bli en sån som springer till doktorn så fort jag får en sticka i fingret.

****

Det här året ska jag verkligen försöka att ta vara på. Kanske ska jag sätta upp några mål att sträva efter. Inga såna där nyårslöften som bara ska brytas, utan realistiska och bra mål.
Jag har ett jättebra liv. Jag har en underbar man, tillräckligt med goda vänner att umgås med, tillräckligt med pengar att röra mig med (fast dom kan ju liksom aldrig blir för många) och jag har tillräckligt mycket jobb. Jag lever helt enkelt precis det liv jag vill leva och att kunna göra det är helt fantastiskt. Nu gäller det att förvalta livet.

Gott Nytt År

önskar jag alla

Ta vara på det här nya året.