Lugnare väggar

Dom här fantastiska rosorna stod en dag på golvet när jag kom hem - och dom var till mig !

Monstren i väggarna har hållt sig rätt lugna sen vi blev två i huset igen. Men vid ett par tillfällen har dom rört på sig och morrat åt mig. Måndag morgon, när jag blev ensam för första gången igen. Direkt så började oron att klumpa ihop sig i bröstet och trots att det inte ens var mörkt ute kunde jag känna hotet inifrån väggarna. Andra gången var det en kväll och jag var ensam för att Anders var ute med leverantörer. Jag kunde riktigt se hur deras sylvassa tänder lyste blå-vita i mörkret och deras långa smala armar sträcktes ut efter mig........ näää, det kunde jag inte, men det var så det kändes.

Jag har ingen aning om vad jag tror skulle kunna hända (jag vet faktiskt att dom inte finns på riktigt) och jag begriper absolut inte varför det känns som det gör.  - Det strider verkligen mot allt sunt förnuft som jag tycker mig ha !

Jag känner inte att jag behöver "prata med någon" men jag ringde ändå till vårdcentralen för att få en kontakt, bara uti fall att.... Läkaren förklarade precis som "psyk-doktorn" att det här defintivt inte var något konstigt utan något helt normalt och jag kunde vända mig till honom om jag kände att jag behövde mer hjälp. Han tipsade vänligt nog också om att det finns bra piller att ta till om det skulle behövas. Tack, skönt att veta, men nej tack. 

Jag fick några mikroskopiskt små ofarliga piller förra gången och jag har provat några. Dom funkar. Förhoppningsvis behövs dom inte , men skulle ångesten och hotet inifrån väggarna dyka upp igen, så har jag verktyg att SLÅ IHJÄL DOM med.

Men nu mår jag helt bra, och jag jobbar på som förr. Tröttare än vanligt och sover gärna 9 timmar plus en timme på dan, men det är inom mina acceptans marginal. Efter en hel dags arbete ute hos kund kommer det en rätt seg dag efteråt, men inte värre än att jag får ta det lite lugnare och "gilla läget" (vilket kan vara nog så svårt).

Lite hypokondrisk har jag nog blivit, mot bättre vetande. För, jag vet ju nu, att man kan råka ut för sånt man aldrig trott var möjligt. Men jag jobbar på hur jag ska förhålla mig till det.

Att vara frisk är ingen rättighet och ingen självklarhet. Därför ska jag verkligen försöka att göra allt jag vill göra och som jag har möjlighet till och jag ska göra det nu, medan jag kan.  Till exempel, att lära mig spela golf !

 (Se inlägg på Hemmabryggan. Ny hobby på gång och Så går vi vidare)

Sälen är fantastiskt

Sälen är fantastiskt på många sätt.
Jag startar denna  weekenden med en regäl urinvägsinfektion som nära nog driver mig till galenskap sista milen. Kollar på iPhonen när vårdcentralen i byn öppnar i morgon och konstaterar att dom har öppet nu. Så, efter påtryckning från Anders, som vanligt (Tack älskling!), börjar jag skid-helgen  med att besöka Sälens vårdcentral, en torsdag kl 20.40. Kommer ut efter läkarbesök, med recept i handen och lite antibiotika att börja med direkt. Klockan har hunnit bli 20.55. Var i Stockholm finns den servicen?
Åker tvärs över bygatan och köper varsin pizza (som har öppet ända till 22). Ja, jag tycker att det är fantastiskt. Här fungerar ju servicen mycket bättre än hemma. Min eloge till Dalarna.

Idag är det lördag och jag är bättre. Men jag är trött, trött ......  och det gör mig så irriterad. När ska jag egentligen bli helt återställd ?   Ja, ja, ja, jag vet att doktorn sagt att det kan ta upp till ett år. Men jag har faktiskt inte lust att vänta så länge. Istället så förtränger jag att jag är sjukskriven och kör på för fullt!
- Vilket varje gång resulterar i en snyting, antingen fysikt eller psykiskt.     Grrrrrrrr.... och morr.
- Jag behöver en farthållare. (Kanske farbror doktorn kan operera in en sån... det är ju bara att lätta lite på skruvarna).

- Nä, nu ger jag mig strax ut i skidbacken :-)

En psykisk snyting

Spöken under sängen

Jag hade bestämt mig för att jag inte behövde berätta det här. Och jag har funderat jättemycket. Men, det här är en viktig del i hela sjukdomsstoryn. Och en del i min egen-terapi. Så jag tar risken att bli stämplad som knäpp!

Jag var helt 100 säker på att det här INTE skulle hända mig. Absolut inte. Men det gjorde det. Skit-skit-skit. Trodde jag var tuffare än så.

Tydligen arbetar det någon bestämd personal bakom mitt pannbenet. Hennes uppgift har varit att se till att allt det där som är jobbigt (fast man inte erkänner det) under en sjukdom,  håller sig på mattan och inte stör den fysiska läkeprocessen. När så allt fysiskt är frid och fröjd, då går hon hem från sitt jobb och lämnar en i sticket.

Efter att ha gått på is som blivit tunnare och tunnare under fem dagar, hamnade jag till slut i det kalla vattnet. (Jag har varit ensam hemma och det gillar jag inte. Är lite mörkrädd).
Det blev lite "too much" och jag kände att jag behövde hjälp. På sjukhuset träffade jag en jätte snäll läkare som enkelt förklarade för mig om den där känsloblockeraren i pannan. Hon talade också om att jag faktiskt gått igenom ett trauma och att den här reaktionen är fullständigt normal.

Ångest sitter mitt i bröstet, som en stor orolig klump ungefär, och gör att allt bara blir jätte-jätte jobbigt.
 - Tydligen har jag inte jobbat tillräckligt med att släppa på mitt kontrollbehov, som jag ju bestämde mig för någongång där i tiden efter operationen.
Läkaren frågade om jag var "en sån där som måste klara allting själv hela tiden".    - Träff !



Men, ingen anledning till oro, läget är under kontroll. Och jag har varit på ett välbehövligt härligt SPA hela helgen. Sovit mycket. Och faktiskt, tränat på att inte ta komando och styra och ställa hela tiden  - så det så!  Jag lär mig kanske?

Jag ska vara lite "snäll" mot mig själv och inte sätta igång och jobba fullt ännu, sa tant doktorn. Så, min 50% sjukskrivning är nog bra ett litet tag till. Vi får se om jag lyckas :-)